Hästens beteendebehov, ditt ansvar

HållbarHäst försöker reda ut vad som är vad när det gäller hästens beteendebehov och Jordbruksverkets föreskrifter med allmänna råd för hästhållning* med hjälp av Sofie Viksten.

Vad betyder egentligen ett beteendebehov?

”Vissa beteenden är av så stor betydelse för ett husdjurs välfärd att de kallas för beteendebehov. Man kan säga att om motivationen hos djuret att utföra ett visst beteende är stark och om beteendet ger djuret en funktionell återkoppling, det vill säga minskar dess motivation att utföra beteendet ifråga kan man tala om ett beteendebehov.” Hanna Sassner, SLU, Hästsverige.

Låter det krångligt? Ni har säkert hört om hönans behov av sandbad och sittpinne, hönan har när hon getts möjlighet jobbat för att få tillgång till de här sakerna och när hon fått det så slutar hon jobba för det. Sittpinnen är ett arv i generna från att de ursprungliga hönorna kommer ifrån djungeln och att det är säkrare att sova i trädet än på marken. Grisar har ett beteendebehov att få bygga ett bo när de ska grisa något som en tillgång till halm kan tillgodose. Ett annat tydligt exempel är hunger som är en känsla som ökar motivationen att äta. När magsäcken fylls känner man mättnadskänsla dvs en återkoppling som minskar motivationen att äta.

Hästens beteendebehov

Hästens beteendebehov är väl underbyggda med vetenskap och beskrivs väl på HästSveriges hemsida. Det handlar om beteenden som är kopplat till födosök, rörelse, vila och socialt umgänge. Precis som för hönan och hennes behov av en sittpinne, så har inte utveckling och avel påverkat hästens grundläggande beteendebehov nämnvärt. Beteendebehoven är fortfarande viktiga för alla hästar som finns idag oavsett ras eller användningsområde.

Om hästen inte får utlopp för dessa behov är risken stor att den utvecklar beteendestörningar i form av till exempel vävning, krubbitning, box eller hagvandring, aggressivitet, apati med mera. Det här kan också visa sig mer subtilt i ridningen.

” Jag har många gånger sett att mer rörelse och särskilt i frihet varit nyckeln till att lösa en hel del problem som dyker upp under ridningen”, berättar Peder Fredricson, Grevlundagården i vår rapport Hästen och hållbar utveckling.”


FAKTARUTA OM BETEENDEBEHOV MED TEXT PLOCKAD FRÅN HÄSTSVERIGE:

  • FÖDOSÖK: Om hästen ges möjlighet så ägnas omkring 16-19 timmar per dygn till att söka efter föda och äta.
  • RÖRELSE: Vilda hästar kan gå uppemot 80 km per dag. Mestadels handlar det om att hästen skrittar men vanligtvis har hästen en mer aktiv period varje dag på ca 10-15 minuter då den travar och galopperar, ofta tillsammans med andra hästar i flocken. Daglig utevistelse under många timmar per dag, i en tillräckligt stor inhägnad som ger hästen möjlighet att röra sig fritt i alla sina gångarter tillsammans med andra hästar, är en god grund för att tillgodose hästens rörelsebehov. Att rida ut tillsammans är också ett sätt att ge hästen möjlighet att få röra sig friare än på ridbanan, på varierande underlag och över större områden.
  • VILA: En vuxen häst sover mellan 3-5 timmar per dygn uppdelat på korta sömnperioder om cirka 15 minuter spridda över hela dygnet. Utöver sömnen står hästen och dåsar ytterligare ett par timmar per dygn, ofta vilandes på ett bakben.
  • SOCIALT UMGÄNGE: Flocken är en stor trygghet för hästen. Det är därför inte så underligt hästar kan ha svårt att bli lämnade ensamma i stallet eller hagen, att gå ifrån stallbacken eller att gå in ensam i en transport. Hästen bildar starka band till andra hästar och känner sig tryggast i en stabil grupp. Hästen kommunicerar med alla sina sinnen och den fysiska kontakten med andra hästar är viktig för sammanhållningen. Att gå i hage med andra hästar, lösdrift eller stallar där hästarna är inom räckhåll för varandra är därför viktiga förutsättningar för att tillgodose hästens sociala behov.

Säkerställer våra lagar och föreskrifter hästens beteendebehov?

Vi har under året som gått fått nya föreskrifter och allmänna råd om hästhållning som gäller från och med 1a mars 2019. Dessa gäller alla som har en häst.

Vem har egentligen ansvar för vad?

Hästägaren är ytterst ansvarig för att sin häst hålls enligt föreskrifterna även om den är hos en fodervärd. Stallägaren kan vara ansvarig för vissa saker som är direkt kopplat till exempelvis byggnaden och anläggningen.

Vad har blivit lättare för hästägaren, hästhållaren?

”Ett syfte med de nya föreskrifterna är att ge ökade möjligheter för den som vill utveckla sin hästhållning att hitta nya sätt att uppfylla hästens behov på. I arbetet med föreskrifterna har fokus varit att ta fram funktionsregler, det vill säga beskriva den funktion som ska uppnås och minska mängden detaljkrav när det gäller hur detta ska göras.” Från Jordbruksverkets hemsida.

Det är lite tydligare att varje enskilt fall ska bedömas för sig, ett exempel är att det kan vara lättare att hålla häst i äldre stall med lägre takhöjd om man har små hästar så att takhöjden ändå är tillräcklig. Samtidigt så gör det här att det kan vara svårbedömt för den enskilda djurskyddsinspektören. Det kommer att krävas tydliga riktlinjer från Jordbruksverket som stöd för inspektörerna.

Vad har blivit bättre för hästen? Kan föreskrifterna bidra till att hästens beteendebehov tillgodoses?

Här nedan finns några exempel kring vad föreskrifterna säger om hästens beteendebehov.

FÖDOSÖK ”Hästar ska utfodras med en grovfoderbaserad foderstat som. 1. medger tillräcklig sysselsättning för att förebygga stereotypier, 2. ger förutsättningar för att förebygga störningar i mag-och tarmsystemet, 3. över tid motsvarar hästens energi- och näringsbehov, och 4. resulterar i ett hälsosamt hull.” ”Hästar som inte har fri tillgång till dricksvatten ska få dricka sig otörstiga minst två gånger dagligen jämnt fördelat över dygnet.” Kommentar: Ättiden omnämns inte.

RÖRELSE ”Hästar ska normalt sett dagligen ges möjlighet att röra sig fritt i sina naturliga gångarter utomhus. För föl och unghästar upp till 12 månaders ålder ska denna rastning ske tillsammans med minst en annan häst. Vid anläggningar som var i drift när dessa föreskrifter trädde ikraft får sådan rastning ske inomhus, i ridhus eller motsvarande, om det saknas möjlighet att anordna rastningen utomhus.”

Sommarbete 24/7

SOCIALT UMGÄNGE ”Hästar ska normalt sett hållas så att de kan se, höra, känna lukten av och ha daglig fysisk kontakt med andra hästar i hage och/eller under den tid de står uppstallade i box eller spilta. Kravet på fysisk kontakt gäller inte för de hästar där möjlighet till fysisk kontakt med andra hästar, även i en box genom ett galler, medför stor risk att hästen skadar sig själv eller andra hästar. Hästar som före dessa föreskrifters ikraftträdande har hållits så att deras behov av social kontakt uppfyllts på annat sätt än enligt första stycket får även fortsättningsvis hållas så under förutsättning att hästarna inte mår uppenbart dåligt.”

VILA: Det finns olika delar i föreskrifterna som indirekt möjliggör en god vila, boxstorlekar, ligghallar i grupphållning, liggytor ska vara torra och rena etc. Gränsvärde för buller ” I stall får hästar endast tillfälligtvis utsättas för mekaniskt buller överstigande 65 dBA.” Det finns en app som heter Buller från Arbetsmijöverket som ger en god indikation.

Generellt sett tycker vi att det finns en för svag koppling och styrning till beteendebehoven i föreskrifterna. Särskilt när det gäller rörelse och socialt umgänge. Vilket innebär att föreskrifterna inte räcker hela vägen för att säkra hästens beteendebehov.

Det finns också mycket undantag vilket gör att förändringstakten blir långsam. Till exempel: ”Hästar som före dessa föreskrifters ikraftträdande har hållits så att deras behov av social kontakt uppfyllts på annat sätt än enligt första stycket får även fortsättningsvis hållas så under förutsättning att hästarna inte mår uppenbart dåligt.”

Födosök på vintern…

Och hur ska man som inspektör bedöma om hästen uppenbart mår dåligt? Sofie Viksten anser att det blir väldigt svårt för inspektörerna då det kan krävas tidskrävande bedömningar som inte ryms inom en kontroll. Tid är pengar och om Länsstyrelserna ska följa upp det så krävs mer resurser till djurskydd.

Självklart skulle det få stora ekonomiska konsekvenser att driva igenom reglerna utan undantag. Men om vi menar allvar med att hästen ska få tillgodose sina beteendebehov så behöver vi sätta ner foten och acceptera att vissa stall behöver, flyttas, byggas om eller stänga ner. Det bästa vore om myndigheter satt en övergångstid och det fanns möjlighet att söka pengar i de fall stallen kan utveckla sin verksamhet så att beteendebehoven kan tillgodoses. Så är inte fallet idag.

Det här leder oss till slutsatsen att det är ditt ansvar som hästägare att säkerställa att din hästs beteendebehov tillgodoses, precis som att hönan ska få en sittpinne och grisen tillgång till halm. Utbildningar kring hur du kan bedöma hästbeteende finns bland annat vid Linköpings universitet och vid SLU. Det finns även ett antal utbildade etologer som driver egna företag och gör bedömningar på uppdrag.

(*förutom föreskrifterna så måste hästhållningen leva upp till djurskyddslagen (1988:534) och djurskyddsförordningen (1988:539), föreskrifterna är lite mer detaljerade och utformas av Statens Jordbruksverk.)

Vem behandlar din häst?

av Fil. Dr. Sofie Viksten

photobynoren

Presentation av Sofie: Kanske Sveriges främsta hästnörd som disputerade från SLU 2016 inom ämnet hästvälfärd och hur man mäter den. Driver företaget Hästfokus AB och arbetar med alla typer av frågor som berör hästvälfärd, bl.a. hästens naturliga beteenden, byggnation av hästanläggningar, projektledning, föreläsningar om hästvälfärd, frågor kring oönskade hästbeteenden, hästvälfärd och etiska aspekter av träning och tävling med hästar.

Att arbeta med hästmänniskor kan vara en utmaning, inte minst då man har olika åsikter och uppfattning om saker. Där hamnar man lätt i personliga angrepp, osakliga debatter och enormt mycket ”tyck och tänk” där man ofta blir idiotförklarad när man försöker lägga fram forskning och fakta på bordet. För alla ”vet” vad som är ”rätt”. Punkt.

Ett enormt känsligt ämne verkar vara det här med att anlita hjälp för olika problem man har kring sin häst. Det kan egentligen röra vad som helst, beteende, snedhet, hälta, lastning eller ridning. Råkar man nämna att man har ett problem så brukar man få massvis med rekommendationer på ”fantastiska behandlare” och ”experter”.

Personligen är jag en sån där jobbig hästägare som alltid efterfrågar behandlarens meriter och utbildning. Då blir det ofta tyst. Varför då? Jo för att ingen som anlitar dem har efterfrågat det tidigare. Man har anlitat dem, varit nöjd över att någon äntligen löst problemet som 10 veterinärer gått bet på och sen gått hem och varit glad efteråt. Men är det så enkelt? Kan vem som helst få behandla en häst och BÖR vem som helst få behandla en häst?

Det finns många olika titlar på behandlare av hästar, men vad innebär de egentligen? Och vad ska man som hästägare efterfråga? Alla vill ju hjälpa sin häst om den har problem med rörelseapparaten, men det är viktigt att anlita rätt kompetens för hästens välfärd, djurskyddets och även ekonomins skull. Felbehandlingar kan bli dyrköpta och kan även innebära att försäkringen i slutändan inte gäller.

Veterinär och djursjukskötare är legitimerade yrken vilket innebär att personen har gått en utbildning och sen ansökt om en legitimation att utöva sitt yrke efter avlagd examen.

Kiropraktor- och osteopatbehandling utförs både av veterinärer och de som i grunden är utbildade på människa och har vidareutbildat sig på djur. Här kan man som hästägare tänka att om behandlaren inte är veterinär så ska ingen behandling ske utan att man samråder med den veterinär som ställt grunddiagnosen på det som ska behandlas.   

Foderrådgivare bör ha utbildningen agronom med kurser inom hästutfodring eller ex. hippolog som läst kurser inom utfodring och framförallt vara oberoende. En oberoende rådgivare tjänar ingenting på att ge ett särskilt råd. Det finns även rådgivare arbetar för ett kraftfodertillverkande företag, som har fokus på att sälja just deras produkter, de kan såklart ändå ge bra och objektiva råd, men det kan vara bra att vara uppmärksam… SLU erbjuder utbildningar i utfodring, även på distans.

Det finns även equiterapeuter, här finns en diplomering som kräver en utbildning på 2 år. Denna är även kopplad till obligatoriska fortbildningar, krav på journalföring mm. Som hästägare kan man t.ex. kontrollera att de är anslutna till Svenska Equiterapeutförbundet.

Hästmassörer har en diplomering och certifiering som man kan ansöka om efter ett antal genomförda och godkända kurser. Kolla med massören om de är diplomerade och vilka kurser de har läst. Många hästmassörer arbetar ihop med hästkliniker och baserar behandlingar utifrån hästens veterinära historik med skador och behov av rehabilitering.

Fysioterapeuter har en legitimation och kan läsa vidare med fysioterapi inom veterinärmedicin och är ofta utbildade fysioterapeuter på människa i grunden. 

Om den person du anlitar har en annan utbildning än den som jag har nämnt kan det förstås ändå vara en bra utbildning. Men eftersom ingen annan kontrollerar så faller det på dig själv att ta reda på vad den innebär och bedöma om den är bra nog för att ge din häst en säker behandling.

En seriös behandlare efterfrågar hästens diagnoser och behandlar inte en halt eller sned häst som inte först blivit diagnosticerad av en veterinär. De samarbetar ofta med veterinärer antingen på klinik eller i privat regi och lägger upp rehabiliterings- och träningsprogram i samråd med veterinärer och tränare.  

Kom ihåg att ingen behandlare kan allt, därför krävs ofta ett samarbete mellan de olika yrkena för att man ska få en helhetssyn på problematiken och lösa den. Inte sällan så kräver behandling och långsiktiga lösningar på problem samarbete mellan ryttaren, tränaren, hovslagaren, veterinären och eventuell behandlare. Det finns ingen quick-fix. Att hålla hästen frisk och sund är en konst där vi alla behöver samarbeta.  

Och om behandlaren inte har någon utbildning, legitimation eller diplomering men är ”såååååå fantastisk”; fråga dig själv varför de då inte har skaffat sig en godkänd utbildning eller certifiering. Det finns säkerligen duktiga behandlare utan ovanstående utbildningar, men frågan är: vill du riskera din hästs välfärd?

Kvalitetsmärkt hästverksamhet?

LRF Häst, Hästnäringens Naionella Stiftelse (HNS ) och Hästnäringens yrkesnämnd har tagit fram standarden, och äger den, för Kvalitetsmärkt hästverksamhet. Syftet är att ge hästverksamheter, med hästhållning, stöd till att följa regelverk, kunna använda det i sin marknadsföring och få en god grund för att utveckla verksamheten vidare.

Standarden började användas i våras och vi har ännu inte sett så mycket publik information om vad den egentligen handlar om. Regelverket som de använder sig av är bara tillgängligt för de som bestämmer sig för att kvalitetsmärkas. Alla typer av hästverksamheter med hästhållning, samt hästgymnasier med hjälp av tillägget Kvalitetsmärkt Hästgymnasium kan certifiera sin verksamhet.

Katrine Petäjistö

Hållbarhäst bestämde sig för att ta reda på mer och har därför intervjuat Katrine Petäjistö. Katrine är revisor på företaget SMAK Certifiering AB som är det företaget som du ska vända dig till om du vill certifiera din verksamhet enligt Kvalitetsmärkt Hästverksamhet. Just nu kan du även få en rabatt från LRF Häst på 1000 kr på den certifieringsavgiften, som ligger mellan 2500 kr och 4500 kr per år.

Varför tycker du att en hästverksamhet ska bli kvalitetssäkrad?

  • Certifieringen kan användas för att marknadsföra sin verksamhet och därmed öka konkurrenskraften.
  • Företagaren får hjälp att hålla sig uppdaterad om gällande lagstiftning. Det finns många olika regelverk som berör en hästverksamhet och Katrine har märkt att certifieringen bidrar till en ökad medvetenhet om lagar och skyldigheter.
  • Företagaren är väl förberedd inför en eventuell myndighetskontroll.
  • Minskade kvalitets-, miljö- och arbetsmiljörisker.

När man blir godkänd så får man ett certifikat som kan sättas upp i stallet. (Se exempel längst ner.) Certifikatet betyder att man kan vara trygg med att verksamheten kontrolleras regelbundet utifrån de regler som gäller för hästverksamheter. En certifierad verksamhet kontrolleras alltid vart tredje år, hästföretagaren ska göra en egenkontroll varje år och kan även få en extra stickprovskontroll.

Vilka frågor inom ekologisk hållbarhet ingår och på vilket sätt?
Frågor om avfallshantering och farligt avfall. Hur det hanteras och vilka återvinningssystem som används.

Gödselhantering, lagring för att förhindra läckage samt bortförsel.

Kan det komma in flera miljöfrågor såsom energieffektivisering, vattenanvändning längre fram? Det är möjligt att lägga in många fler frågor i standarden, men när och om det sker bestämmer ägarna av standarden.

Vilka frågor inom djurvälfärd ingår och på vilket sätt?
Dessa frågor baserar sig mycket på Jordbruksverks föreskrifter och allmänna råd om hästhållning.

Det kan handla om stallmiljö, foderkvalitet, att det finns en säkerhetsplan om det blir elavbrott eller vattnet stängs av samt att det inte finns skaderisk i betesmarker och hagar, att hagarna har tillräcklig dränering, rätt stängsel mm.

Vilka frågor inom social hållbarhet ingår och på vilket sätt?
Arbetsmiljö och arbetsvillkor: Arbetsmiljöarbete, riskbedömningar av arbetsmiljön, skyddsutrustning, arbetsrättsliga rättigheter och skyldigheter gällande facklig anslutning, diskriminering, arbetstid, vila, semester etc. Några andra viktiga exempel är:

  • Minderårigas arbete: Riskbedömning etc
  • Inhyrd arbetskraft: bemanningsföretag
  • Tillfälligt boende: ansvar för god byggnadsstandard, brandsäkerhet etc

Är det några frågor eller områden som går längre än lagkrav?
I själva standarden finns det rekommendationer som går längre än lagkrav såsom branschrekommendationer gällande beteshygien, vaccinationsprogram samt att verksamheten ska vara utbildade enligt Schysst stall.

Men dessa rekommendationer ingår inte i bedömningen för att få kvalitetsmärket. De är i dagsläget inte krav för certifieringen, att godkännas för märkningen. De ses som rekommendationer som finns med i egenkontrollen och kan bli krav och ingå i certifieringen längre fram.

Hur det går till? Hur gör man?

Företagaren ansöker hos SMAK Certifiering AB om att få verksamheten certifierad. Företagets ansökan bekräftas och då tilldelas företaget regelverket. När företaget gjort en så kallad egenrevision där denne gått igenom hela regelverket och stämt av om deras verksamhet uppfyller reglerna skickar de in ett kvitto till SMAK Certifiering AB på att detta är utfört. Då kontaktas de av en revisor som bokar in en s k inträdesrevision.

Vid revisionen går revisorn igenom hela regelverket tillsammans med företagaren. Med hjälp av en rundtur på företaget, intervju av företagaren, stickprovsbaserade intervjuer av anställda samt genomgång av dokumentation, söker revisorn efter underlag/bevis som bekräftar att reglerna följs. Om där finns avvikelser från regelverket, noteras dessa och företagaren har en förutbestämd tidsperiod på sig efter revision, att åtgärda avvikelserna. Att avvikelserna är åtgärdade intygar företagaren med att skicka bekräftande underlag till revisorn (t.ex en bild eller dokumentation) alternativt gör revisorn ett uppföljande besök.

När eventuella avvikelser är åtgärdade och godkända tilldelas företagaren ett certifikat där SMAK Certifiering AB går i god för att verksamheten uppfyller regelverket. Certifikatet är giltigt tills nästa ordinarie revision, som infaller vart 3e år. Under förutsättning att reglerna fortsatt följs och att egenrevision utförs av företagaren de 2 år ordinarie revision på plats ej sker. För ökad trovärdighet ska SMAK Certifiering AB utföra stickprovsbesök på de certifierade företagare som innevarande år inte har ordinarie revision på plats.

Läs mer här och om ni vill veta mer får ni gärna höra av er till Katrine och hennes kollegor på: hastcertifiering@smak.se

Kalla mig inte expert

av Fil. Dr. Sofie Viksten

Presentation av Sofie: Kanske Sveriges främsta hästnörd som disputerade från SLU 2016 inom ämnet hästvälfärd och hur man mäter den. Driver företaget Hästfokus AB och arbetar med alla typer av frågor som berör hästvälfärd, bl.a. hästens naturliga beteenden, byggnation av hästanläggningar, projektledning, föreläsningar om hästvälfärd, frågor kring oönskade hästbeteenden, hästvälfärd och etiska aspekter av träning och tävling med hästar.

Vi hästmänniskor är fantastiska på många vis. Vi är ett fenomen för smärtläkare, otroligt härdiga, letar skor i djup lera när andra går till skoaffären, köper en sadel för många tusenlappar men anser att ett gymkort för 149 kr per månad är ”dyrt”. Vi lär oss allt vi behöver för att kunna ta hand om våra älskade hästar på bästa vis. Förr pratade man om hästkarlar som hade ”hästöga”, en förmåga att se vad som saknades hästen och att se dess behov och talang. Jag har själv haft förmånen att träffa flera såna män och kvinnor och har fått höra många ”sanningar” via dem. Sen jag började forska och framförallt läsa mer forskning har det dock blivit klart för mig att vad vi tar för ”sanning” inte alltid stämmer med verkligheten.

Sociala medier är ett bra forum för att leka kinesiska viskleken, en lek där man står på led och viskar ett budskap man för vidare från en person till en annan. Allt som oftast är meddelandet totalt förvanskat när det kommer fram till den sista personen, men så länge alla skrattar och har kul så spelar ju inte det någon roll. Tills leken används för att sprida kunskap och fakta.

Vi söker alltmer kunskap på internet och i sociala medier. Jag är själv medlem i ett antal halvsuspekta välmenande grupper i sociala medier där man byter ”kunskap” och söker råd om alltifrån halta hästar till sadeltillpassning. Många som yttrar sig regelbundet i dessa grupper är självlärda experter. De ”kan allt” och lite till. Många av dem extraknäcker som ”hästkiropraktor”, ”hästkommunikatör” eller ”hästbehandlare”. I bästa fall har de läst en distanskurs eller en onlineutbildning, men oftast för de vidare ”sanningar” som i många fall faktiskt kan skada hästarna mer än hjälpa dem. De flesta gör detta i all välmening, men för hästarnas skull borde de kanske tänka om och fundera över vad deras ”råd” kan få för konsekvenser i det långa loppet.

Nyligen såg jag en video en hästägare lagt upp. Hon undrade om gruppen i ett socialt media kunde yttra sig om hennes häst var halt. Teorierna och bedömningarna från experterna var många. Råden likaså. I värsta fall leder detta till att hästen inte får den hjälp den behöver, en bedömning av någon som är utbildad för diagnosticering: en VETERINÄR.

I en annan grupp så pratade man om överviktiga hästar och hur dessa skulle bantas. Råden haglade. Den trend man kunde se var att dra ned på grovfodret. En enda person nämnde grovfoderanalys och motion. Varför lade man inte ned energin på att rådfråga en AGRONOM?

En häst beter sig stressat i en film, ryttaren ser väldigt obalanserad ut och hoppar hästen på vad som ser ut som ett kombinationsbett. Frågan rör varför hästen rusar mellan hinder och är svår att styra. Råden haglar. Alltifrån spö till annat bett, höja upp hindren till ett enda vettigt råd i havet av svar: sök hjälp av en utbildad tränare och be en veterinär att kolla hästen.

Dessa hästar får tyvärr ofta lida mentalt och fysiskt för att ägarna söker hjälp vid fel instanser. Om de självlärda experterna hade fått lära sig självkritik, faktagranskning, ödmjukhet och djurskydd så hade de säkert hellre hjälpt till genom att föreslå ett veterinärbesök, att ägaren söker fakta vid rätt instans, eller att ägaren till hästen försöker att gå till grunden på problemet istället för att leta efter en ”quick fix” hos var och varannan ”expert”.

Sök rätt kunskap där ute, för hästarnas skull.

Hästvälfärd – hur bra är vi på det?

av Fil. Dr. Sofie Viksten

photobynoren

Presentation av Sofie Viksten: Kanske Sveriges främsta hästnörd som disputerade från SLU 2016 inom ämnet hästvälfärd och hur man mäter den. Driver företaget Hästfokus AB och arbetar med alla typer av frågor som berör hästvälfärd, bl.a. hästens naturliga beteenden, byggnation av hästanläggningar, föreläsningar om hur man mäter hästvälfärd, frågor kring oönskade hästbeteenden, hästvälfärd och etiska aspekter av träning och tävling med hästar.

När vi skickar våra barn till förskolan utrustar vi dem inte med knogjärn, men många får en pisk med sig när de ska börja på rid- eller travskola. Får man lära sig att hantera en pisk korrekt så är den ett bra arbetsredskap som inte orsakar hästen obehag, men hur vet man egentligen om hästen upplever obehag? Och varför gör vi som vi gör?

Hästindustrin står inför ett antal utmaningar gällande hur vi sköter och hanterar våra hästar. Kunskapsnivåerna hos de som köper häst varierar enormt mycket och den hästkunskap som förr var en tradition är inte längre självklar. Detta syns om vi försöker se objektivt på hur vi faktiskt håller och hanterar våra hästar. För handen på hjärtat, hur är hästvälfärden egentligen?

Vi har en av världens mest detaljerade djurskyddslagstiftningar, men den miniminivå som anges av lagen är sällan nog för att hästarna ska må bra. Vi behöver kort sagt bli bättre på att lära oss att bedöma hästvälfärd; hästens upplevelse av det vi utsätter den för.

Hästvälfärd är ett samlingsord för hästens mentala och fysiska hälsa, det är ett brett ämne som omfattar allt ifrån avsaknad av sjukdom till tecken på att hästen mår bra mentalt. Men ingen kan kunna alla ämnen som ingår. Det är en omöjlighet. Det handlar mer om att kunna bedöma när man ska söka hjälp av t.ec. veterinär, etolog eller hovslagare. Att vara öppen för utomstående, utbildade, människors kunskaper. Vi hästmänniskor behöver faktiskt inte lära oss allt själva, trots att vi har en tradition att vara självlärda experter. Vi kan istället nyttja befintliga mätmetoder som stöd när vi ska ändra saker kring hästarna. Men alltför få gör det.

Om hästen får ett sår ringer vi veterinären, men om den utrycker olika problematiska beteenden så frågar vi en tränare, sällan en etolog… Varför är det så?

Ett av de tidigaste tecknen på försämrad välfärd är just en beteendeförändring. Kanske hästen inte vill bli sadlad? Den kanske blir svårfångad i hagen? Vägrar på hinder? Sparkar efter skötaren? Gnager på trä i hagen och boxen?

Det är ibland svårt att förstå varför hästen beter sig som den gör. Det första man som hästägare bör göra är att fundera över när beteendet ändrades? Och när beter sig hästen på det här viset? Är den kollad av en veterinär så att man vet att den inte har fysiskt ont? Men den viktigaste frågan av dem alla är: har hästen möjlighet att utöva sina naturliga behov?

En flock valacker i vardagshagen. foto: Camilla Välimaa

Hästen är ett flocklevande bytesdjur som i frilevande tillstånd spenderar merparten av dygnet med födosök och att röra sig i långsamt tempo. De har också möjlighet till fysisk kontakt med andra hästar dygnet runt. Så varför hålls då merparten av våra hästar som om de inte hade ett behov av social kontakt, rörelse och födosök? Stillastående. Utan grovfoder. Inomhus. Ofta med begränsad kontakt med andra hästar.

Handen på hjärtat – det är inte för hästvälfärden som vi fortfarande bygger fler boxar än lösdrifter. Det är för vår egen. Vi är vana vid att ha boxar, för det har vi alltid haft. Oavsett vad forskning och erfarenhet av hästens naturliga behov säger så håller vi hårt fast vid våra traditioner. Våra påsar för höet. Våra skottkärror och grepar. Våra små hagar.

Varför är vi inte mer öppna för att anpassa oss efter hästens naturliga behov och vad forskningen berättar för oss?

För sanningen att säga, om vi gjorde det så skulle många av dessa beteendeproblem försvinna. Som magi. Utan att vi behöver lägga multum på lugnande örter, hästpratare, diverse behandlare och boxmattor som dämpar ljudet av hästar som sparkar i väggarna. Och detta utan att vi behöver sluta träna och umgås med våra hästar. Det skulle snarare höja kvalitén på vårt umgänge med dem.