Hästens välfärd – https://sustainablehorse.se

Tar våra hästsportorganisationer hästvälfärd på allvar, på riktigt?

2 maj, 2025 Camilla Välimaa

I december 2024 föreslog det Djuretiska rådet i Danmark lagstiftning för att reglera användningen av hästar inom sport. Ett av deras främsta argument är att hästsportorganisationerna inte har vidtagit tillräckligt tydliga åtgärder för att säkerställa hästvälfärd. I
Danmark har deras minister Jacob Jensen som hanterar hästsporten
tidigare sagt till DR: ” – Vi kan glæde os over, at der kommer OL-medaljer til Danmark. Men det må ikke ske på bekostning af dyrenes velfærd.

(Det här är en längre text med med samma tema som en krönika i Tidningen Ridsport.)

Den 19 mars uttryckte FEI oro över att ”the athlete” (ryttaren) utsätts för orimligt tryck från dem som sprider desinformation, vilket skadar förtroendet för sporten. Självklart ska vi inte ha hot och trakasserier av enskilda, men var finns hästen i detta uttalande? Vilken desinformation? Fotografier som visar hästens uttryck och kropp under tävling?

Detta väcker frågan om hur situationen ser ut i Sverige. Behandlas hästvälfärd som en ”nice to have”-fråga snarare än en absolut nödvändighet?

Både FEI och Svenska Ridsportförbundet (SvRF) poängterar att hästvälfärden är alla hästmänniskors ansvar. Det är sant och om vi använder begreppet påverkanssfär för en enskild hästägare så kan det se ut så här:

Bestämma över – foderstat och utrustning.
Påverka – hästens gruppsammansättning i hagen eller ridbanans underlag.
Åsikt om – hur organisationer som FEI och SvRF bör arbeta med hästvälfärd.

SvRF bestämmer över licensiering och utbildning av tränare samt uttagning av landslagsryttare och organisering av uttagningstävlingar. De kan påverka FEI som de är medlemmar i, vilket de har visat att de gjort och de har åsikter om vad alla andra hästmänniskor ska göra.

På SvRFs hemsida kan man hitta de informationsinsatser och annat arbete som görs men man måste arbeta aktivt, söka och leta sig fram ibland olika dokument och Ridsport 2030, med uttalat mål att all ridsport bedrivs utifrån hästens välfärd finns någonstans bland alla andra dokument. Det är oklart vad det här betyder för SvRF utifrån det de bestämmer över. Hur ser en sport utifrån hästens välfärd ut 2030? Hur kommer man att arbeta i enlighet med de fem domänerna vid till exempel utbildningsupplägg av tränare, uttagningar till landslaget, tävlingsplatser, framridningsmöjligheter, banbyggnad, domarutbildning, träningsmetoder med flera saker? Finns det en problemanalys? Är målet som ska nås tillräckligt tydligt kommunicerat?

En beprövad metod både inom sporten och näringslivet är att planera från framgång, något som till exempel elitidrottare känner väl till. Peder Fredricson siktade på OS-guld, beskrev för sig själv vad det innebar på riktigt och analyserade vad som krävdes för att ta sig från nuläget till målet.

Att planera från framgång börjar med en tydlig målbeskrivning och passar särskilt bra där det finns ett stort problem som inte kan lösas om vi fortsätter som förut samtidigt som relevanta aktörer tillsammans kan skapa lösningar för att nå målet. Det verkar stämma för få, om ens någon vill ju inte ha en god hästvälfärd. Först med en tydlig analys av skillnaden mellan målet och problemet kan man på allvar komma samman från olika håll för att hitta lösningar och samtidigt ställa krav på olika ansvariga så att förändring sker.

FEI rekryterar den välrenommerade Dr Andrew McLean som bland annat står bakom ISES träningsprinciper till arbetet med hästvälfärd. Viktigt och det blir intressant att se vad det kan bidra till.

Tänk vilken genomslagskraft det hade blivit om det på startsidorna på hemsidorna hos våra hästsportorganisationer, hade kommunicerats att från och med 2030 ska all ridsport (eller hästsport) bedrivas utifrån hästens välfärd. Tillsammans med en analys av vad det betyder jämfört med idag och en inbjudan till samverkan kommer det att ge ett tydligt fokus, även för de som tvivlar… Vi vill fortsätta att vara världsledande men i en sport som får finnas kvar och har stöd från hästmänniskor och samhället i övrigt. Att ta hänsyn till människors roll i förändringsarbetet hindrar inte en klar målbild, tvärtom så underlättar det om organisationen själv äger förändringsprocessen jämfört med att bli tvingad av någon annan.

Danmarks Djuretiska råd föreslog lagstiftning för att, säkerställa att utbildningen når rätt personer med rätt kvalitet, reglera tränings- och tävlingsförhållanden, förbjuda utrustning som kan orsaka hästen lidande.

Idag säger redan de svenska djurskyddsföreskrifterna att ”utrustning ska vara väl anpassad och användas så att den inte orsakar lidande”. Detta gör uttalanden som att vi inte vet exakt varför en tunga blir blå och därmed kan vi inte agera, det behövs mer forskning, mer än tvivelaktiga. Och om det skulle vara så att vi har brist på forskning, vilket vi inte ser i det här fallet, så bör vi om vi vill hästen väl använda försiktighetsprincipen. I det här fallet innebär det att även om vi inte skulle veta varför hästen får en blå tunga (som i praktiken innebär att det är syrebrist just där och då) så slutar vi med dessa aktiviteter tills vi med säkerhet vet hur vi kan undvika att rida utan att riskera blåa tungor på hästarna. Är det inte så det borde vara om ridsporten ska bedrivas utifrån hästens välfärd?

Hästsportorganisationerna, till exempel SvRF, nu är det dags att gå ifrån fokus på att informera om hästvälfärd och enstaka åtgärder till att äga frågan, ta täten och verkligen leda, driva förändringsarbetet. Hästvälfärd är en ”must have” ytterst för våra hästar och för vår hästhållning och för vår sports framtid – inte en ”nice to have”.

Återkommande rapporter om brister i hästvälfärden i eliten och avsaknaden av tydliga ställningstaganden och åtgärdsplaner kan riskera att till exempel kommuner och att andra sponsorer på sikt slutar att tro på ridsporten eller hästsporten.

Det hotar själva grunden i vår hästsport för alla, på alla nivåer och i hela landet.

Behöver sporten vetenskapsjournalister?

18 april, 20252 maj, 2025 Camilla Välimaa

I en annan blogg ”forskning som ursäkt för att inte agera” reder vi ut lite om skillnad på fakta, vetenskap, erfarenhet och åsikter. Vilka alla fyra har sin roll att spela. Även när det gäller vetenskapliga forskningsresultat, forskning som har regler att följa, så finns det frågor man behöver ställa sig för att bedöma dess resultat. Forskningens syfte och upplägg. Vad är det man studerar, hur går det till och varför gör man studien?

I det här fallet ser vi på en studie som både Tidningen Ridsport och Hippson kommenterat. Den studie de hänvisar till är Comparison of Rein Forces and Pressure Beneath the Noseband and Headpiece of a Snaffle Bridle and a Double Bridle. Studien är genomförd av etablerade forskare i september 2024.

Hippson skriver att de fick ”oväntade resultat” och till och med att ”Det ifrågasätter vanliga uppfattningar om att ett kandar innebär hårdare tryck eller kraftfullare tygeltag.” Tidningen Ridsport: ”Ny studie: Träns gav hårdare tryck än kandar. En ny forskningsstudie visar att tränsbett inte självklart är mildare än kandar.”

Låt oss se vad de gjorde i studien med spontana reflektioner från en icke-forskare som dock är van att läsa forskningsartiklar i övriga yrkeslivet:

Studien genomfördes med elva välutbildade dressyrhästar, alla på Prix St. Georges-nivå eller högre, och deras vanliga ryttare. Reflektion: Alltså hästar som är vana att ridas på kandar, i alla fall på tävling och sannolikt på träning. Hur mycket slutsatser kan man dra på 11 ekipage?
Varje häst reds med tränsbett och kandar rakt fram i 12 steg samlad skritt, 10 steg samlad trav och 10 steg samlad galopp. När det gällde tygeltrycket blev resultatet att i skritt och galopp var det ingen större skillnad, men i trav var trycket från tygeln lägre när hästen reds med kandar. Ryttarna red ofta med en lättare hand med kandaret. Reflektion: Det verkar rimligt, att rida en välutbildad häst rakt fram utan något skäl till att kräva hög samling med en häst och ryttare som är van vid kandar, att ryttaren kan få lite mer i handen med bara tränsbett kontra att de vanligen använder kandar, eller? Så ger detta någon information om kandar eller tränsbett är bättre för hästen?
I studien mäts också hur hårt själva tränset trycker på hästens huvud, i det här sammanhanget ganska irrelevant tycker jag då slutsatserna de pratar om handlar om betten, kandar (dvs två bett ett med hävstång) och tränsbett. Reflektion: den här informationen kan kanske läggas till grundforskningen, hur trycker ett träns på hästens huvud? Alla dessa noggranna mätningar ger dock lätt intrycket av en noggrann studie.

Frågor till studien: Varför har man gjort den? Vad kan man säga om resultaten? Kan det finnas någon ”bias”, t ex att man lägger upp en studie för att få ett visst resultat som man vill visa? Bias är ett viktigt begrepp i forskningen och för oss alla. Bias betyder att ett forskningsresultat påverkas på ett sätt som gör det missvisande. Det kan bero på fel i metoder, data eller att forskarens åsikter har spelat in.

Att ha koll på ”bias” gäller ju även hur man läser forskningsresultat som i den här bloggen. Vilket gör det än viktigare att försöka visa så tydligt som möjligt hur analysen är gjord och hänvisa till källor så att den som läser kan kolla själv.

I relation till den här studien bör man lägga annan grundläggande forskning när det gäller hästens mun, se blogg ”behöver vi regelverk för att vara snälla?”, som är relevant i frågan om kandar eller tränsbett. Till exempel: hur känslig munhåla och tunga är, vilken plats betten tar och vikten av att hästen bara kan andas via munnen. Likaså hur svårt det kan blir för hästen när det sätts en nosgrimma som håller igen munnen, exv finns studier som visar benpålagring på nosryggen pga tryck från hästen när den vill öppna munnen men inte kan. Det finns också studier om just ”rein tension” hur trycket i tygeln påverkar hästens mun och hela dess kropp.

(Bilden är från Hippson, tandläkaren och forskaren Torbjörn Lundström ordf i NCED, har här ovan röntgat en hästs munhåla utan och med bett. Vilket tydliggör att det inte finns någon ”ledig plats” för bettet.)

Oavsett vad just den här artikeln säger så väcker det frågan: Behöver våra ridsportjournalister ha bättre kunskap för att kommentera olika forskningsresultat för att ge en mer rättvisande bild av vad forskningen säger, att kunna sätta studier i sitt sammanhang? Det kan få stor betydelse för vilken kunskap som hästorganisationer och vi hästmänniskor bedömer finns för att ta ställning till frågor som berör hästens välfärd.

Här finns en länk där Christina Wilkins med flera experter presenterar inför FEI Veterinary Committee on 9 April 2025. Welfare in Dressage: The visual and scientific evidence. Självklart oerhört väl förberett och presenterat som ett exempel. De avslutar med att i det fall de presenteras behövs inte mer forskning lite som i exemplet nedan, grunderna är redan etablerade för oss att dra slutsatser kring.

Det ska ju inte behöva bli så här tok(rol)igt. Eller?

Kurs i att mäta hästvälfärd utifrån de fem domänerna

31 mars, 202526 april, 2025 Camilla Välimaa

Om ni går in på den här länken kan ni ladda ner den här bilden som en poster för att på ett enkelt sätt börja kolla hur läget är med hästvälfärden för er häst just nu. Bra som underlag för samtal.

Om ni följer länken här eller använder QR koden i bilden ovan så kommer ni till en utbildning i att mäta hästvälfärd enligt de fem domänerna. Det var gratis under en period, tyvärr inte längre men den är digital, på engelska och du kan göra den i din egen takt.

Organisationerna som står bakom kursen är University of New England and Horses and People, båda baserade i Australien. David Mellor en av forskarna bakom de fem domänerna är med i introduktionsavsnittet. Christina Wilkins leder och introducerar avsnitten.

Camilla på Hållbarhäst har påbörjat utbildningen, vi återkommer med mer tankar och reflektioner lite senare.

Än så länge känns det intressant och givande. De går igenom skillnad på livskvalitet, hästvälfärd, etik mm. De betonar att hästvälfärd är något som bedöms utifrån hästens perspektiv. Det metoden som utbildningen handlar om ska bistå med är just objektiva sätt att utvärdera just bedöma hästens perspektiv.

Det handlar om att hela tiden förstå vart vi har för mycket minus och för lite plus för att kunna försöka hitta lösningar för hästens bästa.

Här finns en länk där Christina Wilkins presenterar inför FEI Veterinary Committee on 9 April 2025. Welfare in Dressage: The visual and scientific evidence. Här används också de fem domänerna.

”Forskning” som ursäkt för att inte agera?

16 januari, 202525 april, 2025 Camilla Välimaa

Första exemplet, av och till kan man läsa i artiklar att ”vi vet inte” (oklart vilka vi är) exakt vad som är orsaken i det här fallet, t ex varför hästen får blå tunga i dressyren, ”vi” behöver veta mer, mer forskning. Sedan blir det en paus och inget händer som om vi väntar på att forskningen ska genomföra sin” ”rättegångsprocess”. I den processen föra i 100 procents bevisning att i just den här ryttarens fall så beror det på två bett i munnen, hårt tryck i tygeln och en åtdragen nosgrimma. Det är inte forskningens roll.

Dessutom behövs det inte.

För det första så ska vi använda försiktighetsprincipen då vi inte enligt lag ska orsaka hästen skada eller lidande, i det här fallet genom utrustning, så om vi inte vet vad som orsakar detta lidande med en blå, syrefattig tunga, då får vi sluta med den aktiviteten tills vi vet hur vi kan undvika att orsaka den här skadan. Det är något som till exempel används i bedömningen av vilken forskning som är etiskt acceptabel i Australien, att använda försiktighetsprincipen att anta att om det gör ont på människor så gör det ont på djur (National Health & Medical Research Council). Du kan till exempel göra ett test hur det känns med tryck på lanorna, The Mellor test (se i slutet av bloggen).

För det andra så finns det ofta (inte alltid) forskning och kunskap att tillgå och använda för att förstå vad det är som händer, för att använda den så behöver man viss kunskap men framför allt vilja att ta till sig den. Intressanta frågor i det här fallet där det finns användbara svar är: Finns några andra tillfällen dokumenterade då hästen har en blå tunga, tunga som inte är syresatt? Hur ser hästens mun ut? Vilket utrymme finns för bett i munnen? Hur känslig är tungan? Hur känslig är hästen för tygeltryck på tungan och munnen? Vad händer när hästen inte kan öppna munnen på grund av nosgrimman för att undkomma trycket i munnen? Här finns forskningsresultat att använda om vi vill och som ger en tydlig information om varför tungan blir blå.

Nyligen släpptes en forskningsartikel där man sammanställt all forskning som gjorts om hyperflexion. Den säger att det nu är ställt bortom allt tvivel att all ridning bakom lodplanet har en negativ inverkan på hästens välbefinnande, oberoende av hur stark eller hur länge hyperflexionen utförs, eller om hästen har tidigare erfarenhet av hyperflexion eller inte. Konsekvenser som stress, begränsad rörelseförmåga och nedsatt andningsfunktion dokumenterades i metastudien, och forskarna ser därför inga omständigheter där hyperflexion skulle kunna rättfärdigas.

Kan vi nu räkna med att hyperflexion försvinner från tävlingsbanornas framridningar och på tävling liksom omedelbart ingår i alla tränares vidareutbildning, ett utskick till alla licensierade tränare har kanske redan skett?

Foto: Crispin Parelius Johannessen

Står forskning i motsats till erfarenhet?

Andra exemplet där forskningen tycks ha kommit i vägen för erfarna yrkespersoners möjlighet att ta till sig just forskningsresultat är i den ”debatt” som uppkommit mellan de som tycker att etologer (som då till exempel använder forskning i sitt arbete) nedvärderar erfarna hästpersoners kunskap när det gäller att tolka dagens läge kring hästvälfärd.

För att förstå det här lite bättre (utan att gå in i det som handlar om känslor och relationer) kan det återigen vara intressant att granska lite olika bekanta begrepp:

Fakta är någonting som är bevisat eller går att bevisa, en sanning. T ex hästen har fyra ben.

Åsikt är en persons subjektiva uppfattning om något; en persons subjektiva smak eller en persons föredragna åtgärd i någon fråga. T ex jag tycker att ett bridongbett är bäst för hästen.

Erfarenhet är praktisk, genom upplevelser förvärvad kunskap eller färdighet. T ex en tränare har skaffat sig massa erfarenhet av att träna olika hästar och ryttare.

Vetenskap och forskning:

Forskning syftar mer konkret på arbetet att ta fram ny kunskap, studierna som genomförs. Vetenskap är sättet som kunskapen hanteras. Forskningen ska ske på ett vetenskapligt sätt. Vilket förenklat betyder att man ska ha organiserat sättet kunskapen tas fram på så att man ska kunna förstå hur det gått till så att andra kan kolla att det stämmer. Det är bevisat att det blir samma utfall om studien görs på samma sätt igen. Lite mer formellt.

Vetenskap är ett förhållningssätt, i vilket man alltid är beredd att kreativt och kritiskt ompröva nuvarande ”sanningar”, uppfattningar och metoder.
Det ska finnas en tydlighet om vem eller vilka som ställer frågan.
Kunskaper och metoder ska presenteras på ett sådant sätt att de kan ifrågasättas.
Kunskaper och metoder ska kunna förkastas, d.v.s. förklaras ogiltiga.
Vetenskapliga undersökningar kräver öppenhet (genomskinlighet), d.v.s. fullständig redovisning av hur man har gått tillväga (d.v.s. metoden) och vad man har kommit fram till (d.v.s. resultaten). (Det ska kunna gå att upprepa samma upplägg och se om man får samma resultat.)

T ex, olika publicerade forskningsartiklar i tidskrifter där artiklarna granskas innan de publiceras.

När man i dagligt tal säger forskning menar man vanligen vetenskapligt baserad forskning som ovanstående.

Finns det då en inbyggd konflikt mellan vetenskaplig forskning och erfarenhet? Nej för det första så har en person med största sannolikhet både åsikter, fakta, erfarenheter och ibland forskning (egen eller andras) som stöd för sitt yrkesutövande.

Planschen är från en kurs jag gick där vi provade att göra en studie med hästar, testade förenklat hur man kan lägga upp en forskningsstudie.

För det andra så behöver vi erfarenheten lika mycket som vetenskap och forskning. Men liksom forskningen inte är utan regler och begränsningar (det tar tid och komplexa sammanhang är svåra att studera med vetenskapliga studier, innan man använder resultatet från forskning noga granska dess relevans för den fråga man studerar) så gäller det även vår erfarenhet. Det är till exempel skillnad på en enskild persons erfarenheter och erfarenheten hos en hel yrkeskår. Hur erfaren en viss person än är går det inte att säga att just dessa erfarenheter gäller för alla andra.

Så hur ska vi då kunna använda och värdera erfarenhet?

Erfarenheten hos en yrkeskår kan genom en viss process dokumenteras som beprövad erfarenhet och då få lika stor tyngd som forskningen. För att försöka beskriva vad beprövad erfarenhet är kombineras här Skolverkets och SvRFs utbildningspolicys innehåll.

”Beprövad erfarenhet består av kunskap som har vuxit fram i det vardagliga arbetet i stall och utbildningsverksamhet, genom att de verksamma tillsammans prövar och omprövar, diskuterar och kritiskt granskar sin egen verksamhet. Det är alltså professionens egen, gemensamma, kunskap som växer fram över tid.”

Enligt Skolverket är processen oerhört viktig för att det ska kunna dokumenteras som beprövad erfarenhet.
(Den växer inte fram hur som helst. Det räcker inte att en grupp tränare sätter sig och jämför erfarenheter.)
För att erfarenhet ska kunna kallas beprövad ska arbetet/utbildningsverksamheten eller verksamheten (den verksamheten erfarenheten hänvisar till) problematiseras och prövas på ett strukturerat sätt. För att få syn på det som görs och vad det leder till ska arbetet dokumenteras i någon form. Dokumentationen gör också att arbetet kan diskuteras med andra och spridas vidare.
Genom att granskningen görs gemensamt i kollegiala sammanhang blir det också möjligt att utmana det invanda och lyfta fram nya perspektiv. Det är inte antalet personer som är det viktiga för granskningen, utan hur man går till väga.
I arbetet med beprövad erfarenhet är processen väsentlig, det vill säga vägen framåt och även inställningen eller förhållningssättet till det löpande arbetet. Det är viktigt att alla olika roller inom den relevanta hästverksamheten vågar ompröva och utmana sina sätt att arbeta och organisera sin verksamhet. För att utveckla verksamheten knyts vetenskapligt framställd kunskap ihop med kunskap från den egna verksamheten. Det vetenskapliga förhållningssättet är här centralt.”
Skolverket

Så är då en enskild persons samlade erfarenhet från ett helt yrkesliv inte viktigt? Jo visst kan vi lära oss mycket ifrån den och tills vi vet att den personens erfarenheter gäller för alla andra eller i vissa situationer så får vi just bedöma, värdera den informationen utifrån att det är just en enskild persons samlade erfarenhet.

Det håller inte att säga, som några uttryckts sig ifrån de erfarnas grupp, att utifrån min egen stora erfarenhet av att hantera många hästar så vet jag när hästar mår bra, jag vet att det jag upplevt gäller för alla hästar.

Slutsatsen då…

För att vi ska kunna samverka, igen så vill vi ju alla att hästarna ska ha en god välfärd och att samhället ger oss förtroende för att vi ska få utöva våra hästverksamheter, så är det återigen bra att vi kan sortera i begreppen. Fakta, åsikter, erfarenheter, beprövad erfarenhet och forskning ger oss helt enkelt olika sorters information. Det leder oss ingen vart att debattera vad som är viktigast. Men det är viktigt för alla att ha koll på skillnaden och som professionell borde det vara en självklarhet.

Det är däremot värdefullt att var och en funderar på vilka fakta vi själva utgår ifrån, vilka personliga åsikter och erfarenheter vi har (och det har vi ju alla massor av) och hur dessa förhåller sig till den nya kunskap vi kan ta del av från forskning och från beprövad erfarenhet.

Vi får försöka att samtidigt vara öppensinnade och granska vilken sorts information vi tar del av. Och våra yrkesverksamma i organisationer och enskilt får lov att sluta gömma sig bakom ”forskningen” för att låta bli att agera.

I det här forskningsresultatet tas ett helhetsperspektiv med god transparens, Christina Wilkins presenterar inför FEI Veterinary Committee on 9 April 2025. Welfare in Dressage: The visual and scientific evidence. Här används också de fem domänerna.

…………………………………………………………………………………………………………………….

The ‘Mellor pen test.” This simulates bit pressure applied to the gums of the interdental space

of the horse. Gums are exquisitely sensitive to painful stimuli, including compression. Rein tension transferred to the bit in contact with the gums of the interdental space causes pain.

(A) Position 1: Hold the pen in front of your mouth;

(B) Position 2: Open your mouth, place the pen where the upper

and lower lips meet on each side, and then push the pen towards the back of your throat. No gum contact, no significant pain;

(D) Position 3b: Now release your lip and with both hands holding the pen, apply compressive pressure to your gum, carefully increasing the pressure in steps from very low until the pain is too intense to continue. How much compression-induced pain could you stand?

……………………………………………………………………………………………………………..

För er som blev nyfikna på den lilla studie på kursen så kommer postern här i läsbar form ;-). Den är bara ett exempel och är bara en övning inte en vetenskaplig artikel eller forskning.

Reflektion på ”Behöver vi regelverk för att vara snälla”

24 december, 20241 februari, 2025 Camilla Välimaa

Det här är en reflektion på en krönika av Christel Behrman i Tidningen Ridsport 22 december 2024.

Krönikans budskap känns lite svårtolkat, men den leder till tankar och reflektionen kommer från några nedslag i krönikan. Den börjar med en (retorisk?) fråga ”behöver vi regelverk för att vara snälla” som verkar svaras av att om de som verkligen kan, inom sporten, agerar så behövs det inte? ”Det är lätt för dem som inget kan, som inte förstår, att döma.” Vilka de är känns oklart.

För det första, det är inte unikt på något sätt att vi reglerar för att säkerställa att makt, beroendeställningar inte missbrukas i samhället. Några exempel. Barn är helt under vuxnas kontroll så vi kämpar med lagstiftning och att införa barnkonventionen så att de som är mest utsatta inte ska fara illa. Vi har lagstiftning för att balansera upp så att den som är beroende av en arbetsgivare för sin inkomst inte ska fara illa, t ex arbetsmiljön och få lönen utbetald. Vi kan fortsätta…och vi har en lagstiftning för att vi människor som har kontroll över djuren inte i värsta fall ska utsätta djuren för missförhållanden, skador och lidande. Som vi skrev i en debattartikel i Tidningen Ridsport den 21a november 2024 så är det bra att sortera i dessa begrepp. (om du inte har tillgång till denna så kan du läsa tidigare blogginlägg på den här sidan)

För det andra, har hästsporten offerkoftan på? Många gånger verkar det som att de ser sig vara särskilt påhoppad kring frågor om häst(djur)välfärd. Det tycker vi inte stämmer. Ett exempel. World Organisation for Animal Health, en global organisation med 183 medlemsländer varav Sverige är ett, gör det mycket tydligt att djurskydd och djurvälfärd enligt de fem domänerna gäller alla djur som står under människans kontroll. Det vill säga även hästen i sport eller arbete eller som sällskapsdjur!

Det vi har är ett unikt stort ansvar då våra hästar både lever längre än de djur vi föder upp till slakt, hästen kanske i 20 år. Och under dess livstid flyttar vi hästen till nya platser, situationer, relationer och tränar den till olika uppgifter, vilket om något gör att vi har ett än större ansvarsområde att hantera.

För det tredje, vi har redan regelverk kring djurskydd och kontroll från myndigheter och vissa organisationer t ex Svensk Travsport. Är det tillräckligt?

Om vi tar ett exempel från dagens debatt, skador i munnen hos hästar, (det har ju tydligt dokumenterats att det inte bara är enstaka fall, olycksfall som alltid kan ske så att säga).

Vi har redan lagstiftning kring detta i Sverige i föreskrifter om hästhållning står det: ”7 § Utrustning som används till en häst ska vara väl anpassad till hästen och användas på ett sådant sätt att den inte kan orsaka hästen lidande, skador eller sjukdom.”

Veterinärer och hästtandläkare vittnar om skador i mun och på tänder. Forskning visar på exempel där spända nosgrimmor gjort så att när hästen försöker öppna munnen för att komma undan trycket i munnen pressar den så hårt mot nosgrimman att det blir benpålagringar i skelettet. Vi vet från våra tandläkare och via forskningsresultat (ett ex en sammanställning här) att förekomsten av sår i hästens mungipor, på tänder och sår i kindslemhinnan är vanligt förekommande. (Det finns studier från travsporten, fälttävlan, dressyr, islandshästar m. fl.) Så vad innebär det? Att vi regelmässigt bryter mot lagen? Att våra normer och regler inom våra verksamheter inte räcker till?

På en föreläsning (TRT betalande event, men här finns en länk till hans verksamhet) av en belgisk tandläkare, Wouter Demey, veterinarian specializing in dentistry, board member of Nordic college of equine dentistry (NCED), visade han en bild av en häst där någon slipat ner hästens tänder så mycket att den inte kan äta ordentligt, han klassar det som djurplågeri. Varför gjordes detta? Min tolkning utifrån föreläsningens sammanhang är att det gjorts för att inte kunna få några skador från bett och nosgrimma i kindslemhinnan pga skarpa tänder (vilket hästen måste ha för att kunna äta hö/gräs)? Han menar att vi måste se på hela bilden och inte bara slipa tändernas kanter, var försiktig där. Stress gör dessutom så att musklerna kortas inklusive dem i hästen kinder och mun (Wouter Demey) vilket i sig ökar risken att få skador i munnen.

Om vi försöker se lite från utsidan och in på hur hästnäringen, sporten, hanterar dessa frågor idag.

Såvitt jag vet har inte nosgrimman någon dokumenterad funktion bortom att stänga hästens mun. När det gäller att den skulle hålla bettet på plats så har jag inte hittat någon forskning som stödjer det (inte professor Paul McGreevy heller), tar gärna emot forskning som visar på något annat. (Att hålla bettet på plats borde ju vara en positiv funktion för hästen.) Och varför vill vi stänga hästens mun?

Enligt Wouter Demey så är lanerna ett oerhört känsligt område i hästens mun med mycket nerver, med en reflex att gapa om det känns skarpt där, lanernas känslighet används tillsammans med läppar, tunga och munnens slemhinnor för att känna av vad hästen ska sortera ut, ”spotta ut” igen när den betar. Med ett bett på lanerna måste hästen vänja sig vid att bortse från signalen att spotta ut bettet.

Vilka lösningar har sporten hittills tagit till när hästen får problem?

Om hästen tar tungan över bettet så använder vi till exempel inom travet tungband för att binda tungan. Om det leder till lägre poäng när hästen gapar för att komma undan bettets inverkan i dressyren så verkar lösningen ha varit att dra åt nosgrimman hårdare.

Behöver vi regelverk för att vara snälla?

Hur mycket kan lösas av ändrade normer och beteenden inom hästnäringen, sporten? Vad krävs av regelverk och lagstiftning samt ökad uppföljning på lagefterlevnad?

Bild tagen av fotograf Crispin Parelius Johannessen, visad i ett bildspel på ViD konference 2024: Hestes velfærd

Foto: Fotot i ingressen är på hästen Helixa, utan skador, som genomgår sin årliga munhåle- och tandkontroll av en veterinär specialiserad på tandvård. Översta bilden tagen av fotograf Crispin Parelius Johannessen. Nedre bilden är tagen från Svensk Travsports regelverk om tungband.