Det här är en reflektion på en krönika av Christel Behrman i Tidningen Ridsport 22 december 2024.
Krönikans budskap känns lite svårtolkat, men den leder till tankar och reflektionen kommer från några nedslag i krönikan. Den börjar med en (retorisk?) fråga ”behöver vi regelverk för att vara snälla” som verkar svaras av att om de som verkligen kan, inom sporten, agerar så behövs det inte? ”Det är lätt för dem som inget kan, som inte förstår, att döma.” Vilka de är känns oklart.
För det första, det är inte unikt på något sätt att vi reglerar för att säkerställa att makt, beroendeställningar inte missbrukas i samhället. Några exempel. Barn är helt under vuxnas kontroll så vi kämpar med lagstiftning och att införa barnkonventionen så att de som är mest utsatta inte ska fara illa. Vi har lagstiftning för att balansera upp så att den som är beroende av en arbetsgivare för sin inkomst inte ska fara illa, t ex arbetsmiljön och få lönen utbetald. Vi kan fortsätta…och vi har en lagstiftning för att vi människor som har kontroll över djuren inte i värsta fall ska utsätta djuren för missförhållanden, skador och lidande. Som vi skrev i en debattartikel i Tidningen Ridsport den 21a november 2024 så är det bra att sortera i dessa begrepp. (om du inte har tillgång till denna så kan du läsa tidigare blogginlägg på den här sidan)
För det andra, har hästsporten offerkoftan på? Många gånger verkar det som att de ser sig vara särskilt påhoppad kring frågor om häst(djur)välfärd. Det tycker vi inte stämmer. Ett exempel. World Organisation for Animal Health, en global organisation med 183 medlemsländer varav Sverige är ett, gör det mycket tydligt att djurskydd och djurvälfärd enligt de fem domänerna gäller alla djur som står under människans kontroll. Det vill säga även hästen i sport eller arbete eller som sällskapsdjur!
Det vi har är ett unikt stort ansvar då våra hästar både lever längre än de djur vi föder upp till slakt, hästen kanske i 20 år. Och under dess livstid flyttar vi hästen till nya platser, situationer, relationer och tränar den till olika uppgifter, vilket om något gör att vi har ett än större ansvarsområde att hantera.
För det tredje, vi har redan regelverk kring djurskydd och kontroll från myndigheter och vissa organisationer t ex Svensk Travsport. Är det tillräckligt?
Om vi tar ett exempel från dagens debatt, skador i munnen hos hästar, (det har ju tydligt dokumenterats att det inte bara är enstaka fall, olycksfall som alltid kan ske så att säga).
Vi har redan lagstiftning kring detta i Sverige i föreskrifter om hästhållning står det: ”7 § Utrustning som används till en häst ska vara väl anpassad till hästen och användas på ett sådant sätt att den inte kan orsaka hästen lidande, skador eller sjukdom.”
Veterinärer och hästtandläkare vittnar om skador i mun och på tänder. Forskning visar på exempel där spända nosgrimmor gjort så att när hästen försöker öppna munnen för att komma undan trycket i munnen pressar den så hårt mot nosgrimman att det blir benpålagringar i skelettet. Vi vet från våra tandläkare och via forskningsresultat (ett ex en sammanställning här) att förekomsten av sår i hästens mungipor, på tänder och sår i kindslemhinnan är vanligt förekommande. (Det finns studier från travsporten, fälttävlan, dressyr, islandshästar m. fl.) Så vad innebär det? Att vi regelmässigt bryter mot lagen? Att våra normer och regler inom våra verksamheter inte räcker till?
På en föreläsning (TRT betalande event, men här finns en länk till hans verksamhet) av en belgisk tandläkare, Wouter Demey, veterinarian specializing in dentistry, board member of Nordic college of equine dentistry (NCED), visade han en bild av en häst där någon slipat ner hästens tänder så mycket att den inte kan äta ordentligt, han klassar det som djurplågeri. Varför gjordes detta? Min tolkning utifrån föreläsningens sammanhang är att det gjorts för att inte kunna få några skador från bett och nosgrimma i kindslemhinnan pga skarpa tänder (vilket hästen måste ha för att kunna äta hö/gräs)? Han menar att vi måste se på hela bilden och inte bara slipa tändernas kanter, var försiktig där. Stress gör dessutom så att musklerna kortas inklusive dem i hästen kinder och mun (Wouter Demey) vilket i sig ökar risken att få skador i munnen.
Om vi försöker se lite från utsidan och in på hur hästnäringen, sporten, hanterar dessa frågor idag.
Såvitt jag vet har inte nosgrimman någon dokumenterad funktion bortom att stänga hästens mun. När det gäller att den skulle hålla bettet på plats så har jag inte hittat någon forskning som stödjer det (inte professor Paul McGreevy heller), tar gärna emot forskning som visar på något annat. (Att hålla bettet på plats borde ju vara en positiv funktion för hästen.) Och varför vill vi stänga hästens mun?
Enligt Wouter Demey så är lanerna ett oerhört känsligt område i hästens mun med mycket nerver, med en reflex att gapa om det känns skarpt där, lanernas känslighet används tillsammans med läppar, tunga och munnens slemhinnor för att känna av vad hästen ska sortera ut, ”spotta ut” igen när den betar. Med ett bett på lanerna måste hästen vänja sig vid att bortse från signalen att spotta ut bettet.
Vilka lösningar har sporten hittills tagit till när hästen får problem?
Om hästen tar tungan över bettet så använder vi till exempel inom travet tungband för att binda tungan. Om det leder till lägre poäng när hästen gapar för att komma undan bettets inverkan i dressyren så verkar lösningen ha varit att dra åt nosgrimman hårdare.
Behöver vi regelverk för att vara snälla?
Hur mycket kan lösas av ändrade normer och beteenden inom hästnäringen, sporten? Vad krävs av regelverk och lagstiftning samt ökad uppföljning på lagefterlevnad?
Foto: Fotot i ingressen är på hästen Helixa, utan skador, som genomgår sin årliga munhåle- och tandkontroll av en veterinär specialiserad på tandvård. Översta bilden tagen av fotograf Crispin Parelius Johannessen. Nedre bilden är tagen från Svensk Travsports regelverk om tungband.
