av Fil. Dr. Sofie Viksten

Presentation av Sofie: Kanske Sveriges främsta hästnörd som disputerade från SLU 2016 inom ämnet hästvälfärd och hur man mäter den. Driver företaget Hästfokus AB och arbetar med alla typer av frågor som berör hästvälfärd, bl.a. hästens naturliga beteenden, byggnation av hästanläggningar, projektledning, föreläsningar om hästvälfärd, frågor kring oönskade hästbeteenden, hästvälfärd och etiska aspekter av träning och tävling med hästar.

Vi hästmänniskor är fantastiska på många vis. Vi är ett fenomen för smärtläkare, otroligt härdiga, letar skor i djup lera när andra går till skoaffären, köper en sadel för många tusenlappar men anser att ett gymkort för 149 kr per månad är ”dyrt”. Vi lär oss allt vi behöver för att kunna ta hand om våra älskade hästar på bästa vis. Förr pratade man om hästkarlar som hade ”hästöga”, en förmåga att se vad som saknades hästen och att se dess behov och talang. Jag har själv haft förmånen att träffa flera såna män och kvinnor och har fått höra många ”sanningar” via dem. Sen jag började forska och framförallt läsa mer forskning har det dock blivit klart för mig att vad vi tar för ”sanning” inte alltid stämmer med verkligheten.

Sociala medier är ett bra forum för att leka kinesiska viskleken, en lek där man står på led och viskar ett budskap man för vidare från en person till en annan. Allt som oftast är meddelandet totalt förvanskat när det kommer fram till den sista personen, men så länge alla skrattar och har kul så spelar ju inte det någon roll. Tills leken används för att sprida kunskap och fakta.

Vi söker alltmer kunskap på internet och i sociala medier. Jag är själv medlem i ett antal halvsuspekta välmenande grupper i sociala medier där man byter ”kunskap” och söker råd om alltifrån halta hästar till sadeltillpassning. Många som yttrar sig regelbundet i dessa grupper är självlärda experter. De ”kan allt” och lite till. Många av dem extraknäcker som ”hästkiropraktor”, ”hästkommunikatör” eller ”hästbehandlare”. I bästa fall har de läst en distanskurs eller en onlineutbildning, men oftast för de vidare ”sanningar” som i många fall faktiskt kan skada hästarna mer än hjälpa dem. De flesta gör detta i all välmening, men för hästarnas skull borde de kanske tänka om och fundera över vad deras ”råd” kan få för konsekvenser i det långa loppet.

Nyligen såg jag en video en hästägare lagt upp. Hon undrade om gruppen i ett socialt media kunde yttra sig om hennes häst var halt. Teorierna och bedömningarna från experterna var många. Råden likaså. I värsta fall leder detta till att hästen inte får den hjälp den behöver, en bedömning av någon som är utbildad för diagnosticering: en VETERINÄR.

I en annan grupp så pratade man om överviktiga hästar och hur dessa skulle bantas. Råden haglade. Den trend man kunde se var att dra ned på grovfodret. En enda person nämnde grovfoderanalys och motion. Varför lade man inte ned energin på att rådfråga en AGRONOM?

En häst beter sig stressat i en film, ryttaren ser väldigt obalanserad ut och hoppar hästen på vad som ser ut som ett kombinationsbett. Frågan rör varför hästen rusar mellan hinder och är svår att styra. Råden haglar. Alltifrån spö till annat bett, höja upp hindren till ett enda vettigt råd i havet av svar: sök hjälp av en utbildad tränare och be en veterinär att kolla hästen.

Dessa hästar får tyvärr ofta lida mentalt och fysiskt för att ägarna söker hjälp vid fel instanser. Om de självlärda experterna hade fått lära sig självkritik, faktagranskning, ödmjukhet och djurskydd så hade de säkert hellre hjälpt till genom att föreslå ett veterinärbesök, att ägaren söker fakta vid rätt instans, eller att ägaren till hästen försöker att gå till grunden på problemet istället för att leta efter en ”quick fix” hos var och varannan ”expert”.

Sök rätt kunskap där ute, för hästarnas skull.