Etikett: hästvälfärd

Tillbaka efter sommaren – några reflektioner

Camilla Välimaa

Jag vet inte om ni är flera som gjort som Catharina Hansson, chefredaktör för Tidningen Ridsport som skrev i en krönika i juli: ”Den här sommaren tänker jag försöka vrida lite. Inte nödvändigtvis på allt, men på något. Ställa en extra fråga. Stanna till en minut längre. Ta mer tid att bara vara med min lilla flock. Se vad som händer mellan mig och hästarna. Inte bara i ridningen, utan i kroppen, i mötet, i gruppen.”

Svensk dressyr och hästvälfärd

Att lyssna på hästen återkommer även i en annan text: ”Vi behöver sluta fråga oss vad vi ska säga till hästen, och börja fråga oss vad hästen säger till oss.” säger Marianne Lilja Wittbom i en intervju i tidningen ridsport 19e augusti 2025.

Det låter lovande och det övergripande syftet med dressyrsatsningen är att vi ska få fler OS-medaljer. I upplägget har de infört obligatoriska avsuttna träffar där bland annat munhälsa har avhandlats och till hösten har de ett samarbete med Andrew McLean. Vi noterade i vår krönika i Tidningen Ridsport att FEI rekryterar den välrenommerade Dr Andrew McLean som bland annat står bakom ISES träningsprinciper till arbetet med hästvälfärd. Det är ju toppen, det blir spännande att se vad det kan ge.

Jag skulle verkligen rekommendera att Marianne lade till, i den vidareutbildning som nu pågår, att alla går kursen Applying the Five Domains Model to the Welfare Assessment of Sport and Recreation Horses. Den utbildar i att använda en checklista för hästvälfärd vilken kan användas för att skapa samsyn och till konkreta förbättringsförslag. Det räcker inte att vi tycker att de fem domänerna låter bra, de är ju till för att vi ska säkra i det här fallet hästarnas välfärd. Jag tror att det skulle göra skillnad om vi, så många som möjligt som håller på med hästar, skaffar oss en gemensam förståelse för hästvälfärd vilken vilar på forskning och internationell samsyn.

Alla ”våra” (slutligen kan man ju säga att vi i samhället har ett gemensamt ansvar för alla djur under mänsklig kontroll som WOAH uttrycker det, från myndigheter till allmänheten), alla ”våra” hästar i samhället möter så många olika människor och situationer i sitt liv så om vi kunde ha en gemensam grundsyn i vad en god hästvälfärd innebär så borde det ge bättre förutsättningar för en god livskvalitet (god hästvälfärd över tid) för alla våra hästar.

Danmark och kandar

Tidigare i år kom en rad lagförslag från den danska livsmedelsministern som skulle stärka hästvälfärden. När det gäller kandar föreslog ministern ett förbud mot användning av kandar för oerfarna ryttare samt att ryttare som vill använda kandar ska genomgå en särskild utbildning.

Detta går nu Dansk Ride Forbund till mötes genom de skärpta reglerna. Från den 1 september får kandar endast användas från och med svårighetsgrad 4 i det danska dressyrreglementet. Klasserna det gäller är från den danska Medelsvår A, där halvpiruetter och byten i vart fjärde ingår, samt från ponnyernas Lätt A:5. Ett nytt krav är också att ryttare ska ha minst ett resultat på 65 procent eller högre i svårighetsgrad 3 eller högre, innan ryttaren får tävla på kandar.

Är det tillräckligt? Jag är i dagsläget benägen att gå längre och förbjuda kandar, även om alla sorters huvudlag kan skada en häst beroende på hantering. Varför ja ni kan läsa mer här i en tidigare blogg som både visar på att hästens mun inte har utrymme för ett bett varför jag tycker det är onödigt med två, detta i kombination med att vi ser många problem med kandaranvändning leder mig dit. Om vi inte vet om det vi gör eller använder skadar hästen borde vi använda försiktighetsprincipen och sluta med det som ”kan” ge skada tills vi har försäkrat oss om motsatsen.

Foto Torbjörn Nilsson, hästtandläkare
Foto: Torbjörn Nilsson, hästtandläkare.

En annan fundering är hur mycket det hjälper om det skulle visa sig att domarna ändå premierar fel saker i bedömningen? Och t ex ger 65% i grad 3 till en häst trots att den visar problem med munnen pga utrustning och ryttarens användning av den.

Tävlingsryttare avstängda och åter på banan

Film efter film med där Cesar Parra utövar våld mot hästar offentliggjordes i samband med avslöjandet (hur länge har det pågått?) att Internationella Ridsportförbundet, FEI, berättade på sin webbplats att den 62-årige dressyrryttaren och olympiern Cesar Parra stängs av i 15 år. Han ska också betala nästan 180 000 kronor i böter samt ungefär 120 000 i rättegångskostnader till FEI. FEI skriver då också något i linje med att ”se så viktigt hästvälfärd är för oss…när vi nu gör detta”.

Är det ett steg framåt? Kanske, med kanske menar jag att i Sverige definieras djurplågeri som att man med uppsåt plågar ett djur. Det svaret är väl ja här. Djurskydd är vår lagstiftning för att skydda djur från lidande, det här är att utsätta hästar för lidande. Det är viktigt att FEI gör detta då samhället misslyckas med att skydda hästarna. Samtidigt är skydd från misshandel en oerhört liten del i begreppet hästvälfärd och dessutom en självklarhet.

Åter på banan bra eller dåligt?

Charlotte Dujardin fri att tävla igen – efter ett års avstängning.

Andreas Helgstrand har anklagats för hästmisshandel och blev avstängd från OS efter danska TV2 i november 2023 släppte en dokumentär som avslöjade oetiska träningsmetoder från Andreas Helgstrand och hans medarbetare. Från och med januari 2026 kommer Helgstrand Dressage att ha sin tyska bas på dressyrryttaren Isabell Werths anläggning i Rheinberg och samarbetet med Paul Schockemöhle fortsätter oförändrat. På Isabells gård utvecklas nu nya faciliteter för att möta företagets behov, med bland annat moderna kontor, EU-godkänd hingststation, stall och utökade träningsytor. Dessa kommer att hyras av Helgstrand Dressage.

Man måste få en andra chans och om enskilda individers beteende är ändrat efter avstämningen eller inte vet jag inte något om.

Det jag frågar mig är om kulturen verkligen har påverkats inom sporten? Det känns dessutom som att nya fall kommer fram hela tiden. I juni öppnade Internationella Ridsportförbundet en utredning gällande händelsen där en OS-ryttare från Australien ses piska en häst många gånger. Det var nyligen som den uppmärksammade videon publicerades och delades vidare av hundratals på sociala medier. (OBS! Varning för starka bilder). På filmen syns dressyrryttaren Heath Ryan, en 67-åring med OS, VM och världscupfinal på meritlistan – oavbrutet piska en häst.

Det får mig att undra: Hur vanligt förekommande är detta egentligen? Samtidigt är det bra att det anmäls och tar upp. Har inte veterinären Jeremias Wedin rätt som i SVTs program Go’kväll sade att hästen är det sista djurslag som vi får slå? Vill vi ha det så?

Jag ser fram emot att få veta mer…

Jag är försiktigt positiv, det är bra att det nu blir anmälningar och att vi använder någon form av mätsticka för nosgrimman, pratar om utrustning mm. Och vi behöver ta betydligt större kliv framåt för hästarnas skull.

Marita Lindberg tillträder som ny utbildningschef på SvRF och har såvitt jag förstår ansvar för vilken utbildning som de tränare som licensieras av SvRF får i hästvälfärd. Det ska bli intressant att ta reda på mer om vad det innebär att hon enligt Johan Fyrberg ska ta utvecklingsarbetet vidare. I vilken riktning det kommer att ta i hästvälfärdsfrågor får vi återkomma med.

I decennier har Peter Kallings drivit frågor om hästvälfärd och arbetat mot dopning, såvitt jag minns är han den enda person, veterinär som omnämns agera positivt för hästvälfärden i boken ”I can’t watch anymore av journalisten Julia Taylor”. (vilken jag i övrigt rekommenderar att ni läser).

Nu lämnar han uppdraget som förbundsveterinär och Mia Svensson tar över. Det blir spännande att både se vad Peter Kallings kommer att göra nu för hästvälfärden, hur kommer han nyttja sin enorma erfarenhet och vilken roll Mia tar.

Hon skriver i en intervju med Tidningen Ridsport att hon bland annat ser fram emot de etiska diskussionerna. Jag är nyfiken på hur Mia ser på skillnaden på etik och hästvälfärd.

Som jag ser det är det nödvändigt att åtminstone alla professionella yrkesutövare på riktigt, i praktiken kan skillnaden på djurplågeri, djurskydd och hästvälfärd samt hur etik och moral förhåller sig till detta. Idag tillåts enligt mig en allt för svepande och okunnig diskussion, där intrycket blir att hästvälfärd kan vara vad som helst och därmed kan vi inte agera på den. Allt jag har lärt mig tyder på att det är fel.

I den kurs jag gått görs en tydlig skillnad på dessa begrepp, etik och moral handlar om vår känsla av vad som är rätt och fel att göra. Hästvälfärd måste baseras på hastens upplevelse av sin situation och utvärderas så långt det är möjligt utifrån detta. I den kursen används allt vi vet om vad en häst är, hur den upplever världen, fysiologiskt fungerar och olika reaktioner, känslor för att göra en så hästbaserad bedömning som möjligt. Sen kan vi använda vår etik och moral i val av lösningar för hästen.

En sista luring är att – att älska sin häst och vilja den väl är inte en garanti för att hästens behov tillgodoses, tvärtom kan det göra oss blinda för att verkligen se det ur hästens perspektiv. Fortsättning följer…

Hästvälfärd – En spikrak resa in i framtiden!?

Camilla Välimaa
Jag tänker högt…
Vi inom hästvärlden måste vilja äga förändringsresan för en bättre hästvälfärd. Vad händer annars? Vilket eget ansvar har vi för att vår sport ska finnas kvar och vara respekterad av och i övriga samhället? Vilka verktyg finns för oss för att påverka utvecklingen i rätt riktning?
Jag, som skriver just detta har arbetat med hästar i drygt 30 år och känner frustration. Jag är utbildad Hippolog, SRL 3 och C-tränare i hoppning. Jag är fortfarande involverad i sporten men numera som aktiv hästägare och jag vill att mina hästar ska få en så bra resa som möjligt med en framtid inom sporten. Jag är uppväxt, präglad och utbildad av och i en tid när uteritter, hängande i stallet, varierad träning och folksportsepitetet var självklarheter. Förutom detta så är jag också uppväxt och präglad av och i en tid där till exempel en del stallmiljöer lämnade en hel del att önska och hårda och oetiska tränings- och uppfostringsmetoder fanns i bakgrunden… Tränings- och uppfostringsmetoder som vi var medvetna om, som användes och som var ifrågasatta redan för 30 och 40 år sedan men, som tyvärr har fortsatt att användas av såväl professionella som amatörer.
Jag skulle ljuga om jag inte inser att jag har också gjort fel, men jag vill bli bättre. Jag vill fortsätta att utvecklas och lära mig mer för att göra färre fel… Jag vill ta del av ny kunskap, jag vill följa med i utvecklingen… Vad är det förresten hos oss som gör att vi väljer att göra fel, till och med när ökad kunskap styrker att det är fel? Vill vi inte utvecklas, saknas kunskap motivation eller insikt? Är vi hemmablinda eller handlar det bara pengar…? Kanske är det så för en del. Men, inte för alla och desto viktigare är det då att se till att mer av den kunskap vi har, sprids till fler och på ett sätt som gör att fler väljer att vilja bryta ett destruktivt mönster.
Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att använda mig av den påverkanssfär som jag har och som vi alla har i olika roller. För mig eller för en enskild hästägare skulle det kunna se ut så här:
1. Det du kan bestämma över – Exempelvis beslut om typ av häst vid hästköp, val av ryttare, eller vilket foder och utrustning som används.
2. Det du kan påverka – Exempelvis hästens gruppsammansättning i hagen, ridbanans underlag, träningsupplägg eller vilka du väljer att jobba med för att få ökad kunskap.
3. Det du kan ha en åsikt om – Exempelvis hur andra i din närhet eller hästsportorganisationer bör arbeta med hästvälfärd.
Om man anser att man har brist på bevis eller liknande som styrker vissa saker så kan man använda sig av försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen innebär att vet vi inte varför hästen får, till exempel en blå tunga vid hårt tryck av bettet (som i praktiken innebär att det är syrebrist just där och då) så måste vi sluta med dessa aktiviteter tills vi kan rida hästar utan att riskera blåa tungor. Eller… om hästen inte fungerar som vi hade hoppats med en viss sorts träning så måste vi försöka ändra träningen för att få en häst som känns till freds och kan utföra det vi önskade. Är det inte så det borde vara? Att, om vi uppmärksammar något som är felaktigt så slutar vi göra det. Men… ibland behöver vi påminna varandra och hjälpas åt. För att utvecklas måste man vilja vara en del av utvecklingen.
Ett annat bra verktyg som vem som helst kan använda sig av är de fem domänerna. De fem domänerna påminner oss hela tiden om det som vi måste ha med oss – Hästens grundläggande behov…
På Hästsverige.se, https://hastsverige.se/om-hasten/hastvalfard/valfardens-fem-delar-domaner/ kan man läsa mer om de fem domänerna. Hästsverige.se har på ett enkelt sätt synliggjort grunderna och det borde kunna användas som en typ av egenkontrollplan, för var och en, på sin egen hemmaplan. På detta sätt kan du göra åtgärder som påverkar utvecklingen i rätt riktning för dina hästar.

Dagens tänk om…
Alla våra stjärnor inom sporten (alla grenar) fick krav på sig från respektive förbund (annars blev man kanske inte aktuell för tex. landslagsuppdrag) att synliggöra hur de arbetar för att förbättra hästvälfärden, kanske i enlighet med de fem domänerna i sitt vardagliga arbete, på sina anläggningar… Vad skulle hända då?
/Maria

Behöver sporten vetenskapsjournalister?

Camilla Välimaa

I en annan blogg ”forskning som ursäkt för att inte agera” reder vi ut lite om skillnad på fakta, vetenskap, erfarenhet och åsikter. Vilka alla fyra har sin roll att spela. Även när det gäller vetenskapliga forskningsresultat, forskning som har regler att följa, så finns det frågor man behöver ställa sig för att bedöma dess resultat. Forskningens syfte och upplägg. Vad är det man studerar, hur går det till och varför gör man studien?

I det här fallet ser vi på en studie som både Tidningen Ridsport och Hippson kommenterat. Den studie de hänvisar till är Comparison of Rein Forces and Pressure Beneath the Noseband and Headpiece of a Snaffle Bridle and a Double Bridle. Studien är genomförd av etablerade forskare i september 2024.  

Hippson skriver att de fick ”oväntade resultat” och till och med att ”Det ifrågasätter vanliga uppfattningar om att ett kandar innebär hårdare tryck eller kraftfullare tygeltag.” Tidningen Ridsport: ”Ny studie: Träns gav hårdare tryck än kandar. En ny forskningsstudie visar att tränsbett inte självklart är mildare än kandar.”

Låt oss se vad de gjorde i studien med spontana reflektioner från en icke-forskare som dock är van att läsa forskningsartiklar i övriga yrkeslivet:

  • Studien genomfördes med elva välutbildade dressyrhästar, alla på Prix St. Georges-nivå eller högre, och deras vanliga ryttare. Reflektion: Alltså hästar som är vana att ridas på kandar, i alla fall på tävling och sannolikt på träning. Hur mycket slutsatser kan man dra på 11 ekipage?
  • Varje häst reds med tränsbett och kandar rakt fram i 12 steg samlad skritt, 10 steg samlad trav och 10 steg samlad galopp. När det gällde tygeltrycket blev resultatet att i skritt och galopp var det ingen större skillnad, men i trav var trycket från tygeln lägre när hästen reds med kandar. Ryttarna red ofta med en lättare hand med kandaret. Reflektion: Det verkar rimligt, att rida en välutbildad häst rakt fram utan något skäl till att kräva hög samling med en häst och ryttare som är van vid kandar, att ryttaren kan få lite mer i handen med bara tränsbett kontra att de vanligen använder kandar, eller? Så ger detta någon information om kandar eller tränsbett är bättre för hästen?
  • I studien mäts också hur hårt själva tränset trycker på hästens huvud, i det här sammanhanget ganska irrelevant tycker jag då slutsatserna de pratar om handlar om betten, kandar (dvs två bett ett med hävstång) och tränsbett. Reflektion: den här informationen kan kanske läggas till grundforskningen, hur trycker ett träns på hästens huvud? Alla dessa noggranna mätningar ger dock lätt intrycket av en noggrann studie.

Frågor till studien:  Varför har man gjort den? Vad kan man säga om resultaten? Kan det finnas någon ”bias”, t ex att man lägger upp en studie för att få ett visst resultat som man vill visa? Bias är ett viktigt begrepp i forskningen och för oss alla. Bias betyder att ett forskningsresultat påverkas på ett sätt som gör det missvisande. Det kan bero på fel i metoder, data eller att forskarens åsikter har spelat in.

Att ha koll på ”bias” gäller ju även hur man läser forskningsresultat som i den här bloggen. Vilket gör det än viktigare att försöka visa så tydligt som möjligt hur analysen är gjord och hänvisa till källor så att den som läser kan kolla själv.

I relation till den här studien bör man lägga annan grundläggande forskning när det gäller hästens mun, se blogg ”behöver vi regelverk för att vara snälla?”, som är relevant i frågan om kandar eller tränsbett. Till exempel: hur känslig munhåla och tunga är, vilken plats betten tar och vikten av att hästen bara kan andas via munnen. Likaså hur svårt det kan blir för hästen när det sätts en nosgrimma som håller igen munnen, exv finns studier som visar benpålagring på nosryggen pga tryck från hästen när den vill öppna munnen men inte kan. Det finns också studier om just ”rein tension” hur trycket i tygeln påverkar hästens mun och hela dess kropp.

<i>Ylva Rubins mentor, tandläkaren och forskaren Torbjörn Lundström, har här ovan röntgat en hästs munhåla utan och med bett. Vilket tydliggör att det inte finns någon "ledig plats" för bettet.</i>

(Bilden är från Hippson, tandläkaren och forskaren Torbjörn Lundström ordf i NCED, har här ovan röntgat en hästs munhåla utan och med bett. Vilket tydliggör att det inte finns någon ”ledig plats” för bettet.)

Oavsett vad just den här artikeln säger så väcker det frågan:  Behöver våra ridsportjournalister ha bättre kunskap för att kommentera olika forskningsresultat för att ge en mer rättvisande bild av vad forskningen säger, att kunna sätta studier i sitt sammanhang? Det kan få stor betydelse för vilken kunskap som hästorganisationer och vi hästmänniskor bedömer finns för att ta ställning till frågor som berör hästens välfärd.

Här finns en länk där Christina Wilkins med flera experter presenterar inför FEI Veterinary Committee on 9 April 2025. Welfare in Dressage: The visual and scientific evidence. Självklart oerhört väl förberett och presenterat som ett exempel. De avslutar med att i det fall de presenteras behövs inte mer forskning lite som i exemplet nedan, grunderna är redan etablerade för oss att dra slutsatser kring.

Det ska ju inte behöva bli så här tok(rol)igt. Eller?

”Forskning” som ursäkt för att inte agera?

Camilla Välimaa

Första exemplet, av och till kan man läsa i artiklar att ”vi vet inte” (oklart vilka vi är) exakt vad som är orsaken i det här fallet, t ex varför hästen får blå tunga i dressyren, ”vi” behöver veta mer, mer forskning. Sedan blir det en paus och inget händer som om vi väntar på att forskningen ska genomföra sin” ”rättegångsprocess”. I den processen föra i 100 procents bevisning att i just den här ryttarens fall så beror det på två bett i munnen, hårt tryck i tygeln och en åtdragen nosgrimma. Det är inte forskningens roll.

Dessutom behövs det inte.

För det första så ska vi använda försiktighetsprincipen då vi inte enligt lag ska orsaka hästen skada eller lidande, i det här fallet genom utrustning, så om vi inte vet vad som orsakar detta lidande med en blå, syrefattig tunga, då får vi sluta med den aktiviteten tills vi vet hur vi kan undvika att orsaka den här skadan. Det är något som till exempel används i bedömningen av vilken forskning som är etiskt acceptabel i Australien, att använda försiktighetsprincipen att anta att om det gör ont på människor så gör det ont på djur (National Health & Medical Research Council). Du kan till exempel göra ett test hur det känns med tryck på lanorna, The Mellor test (se i slutet av bloggen).

För det andra så finns det ofta (inte alltid) forskning och kunskap att tillgå och använda för att förstå vad det är som händer, för att använda den så behöver man viss kunskap men framför allt vilja att ta till sig den. Intressanta frågor i det här fallet där det finns användbara svar är: Finns några andra tillfällen dokumenterade då hästen har en blå tunga, tunga som inte är syresatt? Hur ser hästens mun ut? Vilket utrymme finns för bett i munnen? Hur känslig är tungan? Hur känslig är hästen för tygeltryck på tungan och munnen? Vad händer när hästen inte kan öppna munnen på grund av nosgrimman för att undkomma trycket i munnen? Här finns forskningsresultat att använda om vi vill och som ger en tydlig information om varför tungan blir blå.  

Nyligen släpptes en forskningsartikel där man sammanställt all forskning som gjorts om hyperflexion. Den säger att det nu är ställt bortom allt tvivel att all ridning bakom lodplanet har en negativ inverkan på hästens välbefinnande, oberoende av hur stark eller hur länge hyperflexionen utförs, eller om hästen har tidigare erfarenhet av hyperflexion eller inte. Konsekvenser som stress, begränsad rörelseförmåga och nedsatt andningsfunktion dokumenterades i metastudien, och forskarna ser därför inga omständigheter där hyperflexion skulle kunna rättfärdigas.

Kan vi nu räkna med att hyperflexion försvinner från tävlingsbanornas framridningar och på tävling liksom omedelbart ingår i alla tränares vidareutbildning, ett utskick till alla licensierade tränare har kanske redan skett?

Foto: Crispin Parelius Johannessen

Foto: Crispin Parelius Johannessen

Står forskning i motsats till erfarenhet?

Andra exemplet där forskningen tycks ha kommit i vägen för erfarna yrkespersoners möjlighet att ta till sig just forskningsresultat är i den ”debatt” som uppkommit mellan de som tycker att etologer (som då till exempel använder forskning i sitt arbete) nedvärderar erfarna hästpersoners kunskap när det gäller att tolka dagens läge kring hästvälfärd.

För att förstå det här lite bättre (utan att gå in i det som handlar om känslor och relationer) kan det återigen vara intressant att granska lite olika bekanta begrepp:

Fakta är någonting som är bevisat eller går att bevisa, en sanning. T ex hästen har fyra ben.

Åsikt är en persons subjektiva uppfattning om något; en persons subjektiva smak eller en persons föredragna åtgärd i någon fråga. T ex jag tycker att ett bridongbett är bäst för hästen.

Erfarenhet är praktisk, genom upplevelser förvärvad kunskap eller färdighet. T ex en tränare har skaffat sig massa erfarenhet av att träna olika hästar och ryttare.

Vetenskap och forskning:

Forskning syftar mer konkret på arbetet att ta fram ny kunskap, studierna som genomförs. Vetenskap är sättet som kunskapen hanteras. Forskningen ska ske på ett vetenskapligt sätt. Vilket förenklat betyder att man ska ha organiserat sättet kunskapen tas fram på så att man ska kunna förstå hur det gått till så att andra kan kolla att det stämmer. Det är bevisat att det blir samma utfall om studien görs på samma sätt igen. Lite mer formellt.

  • Vetenskap är ett förhållningssätt, i vilket man alltid är beredd att kreativt och kritiskt ompröva nuvarande ”sanningar”, uppfattningar och metoder.
  • Det ska finnas en tydlighet om vem eller vilka som ställer frågan.
  • Kunskaper och metoder ska presenteras på ett sådant sätt att de kan ifrågasättas.
  • Kunskaper och metoder ska kunna förkastas, d.v.s. förklaras ogiltiga.
  • Vetenskapliga undersökningar kräver öppenhet (genomskinlighet), d.v.s. fullständig redovisning av hur man har gått tillväga (d.v.s. metoden) och vad man har kommit fram till (d.v.s. resultaten). (Det ska kunna gå att upprepa samma upplägg och se om man får samma resultat.)

T ex, olika publicerade forskningsartiklar i tidskrifter där artiklarna granskas innan de publiceras.

När man i dagligt tal säger forskning menar man vanligen vetenskapligt baserad forskning som ovanstående.

Finns det då en inbyggd konflikt mellan vetenskaplig forskning och erfarenhet? Nej för det första så har en person med största sannolikhet både åsikter, fakta, erfarenheter och ibland forskning (egen eller andras) som stöd för sitt yrkesutövande.

Planschen är från en kurs jag gick där vi provade att göra en studie med hästar, testade förenklat hur man kan lägga upp en forskningsstudie.

För det andra så behöver vi erfarenheten lika mycket som vetenskap och forskning. Men liksom forskningen inte är utan regler och begränsningar (det tar tid och komplexa sammanhang är svåra att studera med vetenskapliga studier, innan man använder resultatet från forskning noga granska dess relevans för den fråga man studerar) så gäller det även vår erfarenhet. Det är till exempel skillnad på en enskild persons erfarenheter och erfarenheten hos en hel yrkeskår. Hur erfaren en viss person än är går det inte att säga att just dessa erfarenheter gäller för alla andra.

Så hur ska vi då kunna använda och värdera erfarenhet?

Erfarenheten hos en yrkeskår kan genom en viss process dokumenteras som beprövad erfarenhet och då få lika stor tyngd som forskningen. För att försöka beskriva vad beprövad erfarenhet är kombineras här Skolverkets och SvRFs utbildningspolicys innehåll.

”Beprövad erfarenhet består av kunskap som har vuxit fram i det vardagliga arbetet i stall och utbildningsverksamhet, genom att de verksamma tillsammans prövar och omprövar, diskuterar och kritiskt granskar sin egen verksamhet. Det är alltså professionens egen, gemensamma, kunskap som växer fram över tid.”

Enligt Skolverket är processen oerhört viktig för att det ska kunna dokumenteras som beprövad erfarenhet.
(Den växer inte fram hur som helst. Det räcker inte att en grupp tränare sätter sig och jämför erfarenheter.)
För att erfarenhet ska kunna kallas beprövad ska arbetet/utbildningsverksamheten eller verksamheten (den verksamheten erfarenheten hänvisar till) problematiseras och prövas på ett strukturerat sätt. För att få syn på det som görs och vad det leder till ska arbetet dokumenteras i någon form. Dokumentationen gör också att arbetet kan diskuteras med andra och spridas vidare.
Genom att granskningen görs gemensamt i kollegiala sammanhang blir det också möjligt att utmana det invanda och lyfta fram nya perspektiv. Det är inte antalet personer som är det viktiga för granskningen, utan hur man går till väga.
I arbetet med beprövad erfarenhet är processen väsentlig, det vill säga vägen framåt och även inställningen eller förhållningssättet till det löpande arbetet. Det är viktigt att alla olika roller inom den relevanta hästverksamheten vågar ompröva och utmana sina sätt att arbeta och organisera sin verksamhet. För att utveckla verksamheten knyts vetenskapligt framställd kunskap ihop med kunskap från den egna verksamheten. Det vetenskapliga förhållningssättet är här centralt.”

Skolverket

Så är då en enskild persons samlade erfarenhet från ett helt yrkesliv inte viktigt? Jo visst kan vi lära oss mycket ifrån den och tills vi vet att den personens erfarenheter gäller för alla andra eller i vissa situationer så får vi just bedöma, värdera den informationen utifrån att det är just en enskild persons samlade erfarenhet.

Det håller inte att säga, som några uttryckts sig ifrån de erfarnas grupp, att utifrån min egen stora erfarenhet av att hantera många hästar så vet jag när hästar mår bra, jag vet att det jag upplevt gäller för alla hästar.

Slutsatsen då…

För att vi ska kunna samverka, igen så vill vi ju alla att hästarna ska ha en god välfärd och att samhället ger oss förtroende för att vi ska få utöva våra hästverksamheter, så är det återigen bra att vi kan sortera i begreppen. Fakta, åsikter, erfarenheter, beprövad erfarenhet och forskning ger oss helt enkelt olika sorters information. Det leder oss ingen vart att debattera vad som är viktigast. Men det är viktigt för alla att ha koll på skillnaden och som professionell borde det vara en självklarhet.

Det är däremot värdefullt att var och en funderar på vilka fakta vi själva utgår ifrån, vilka personliga åsikter och erfarenheter vi har (och det har vi ju alla massor av) och hur dessa förhåller sig till den nya kunskap vi kan ta del av från forskning och från beprövad erfarenhet.

Vi får försöka att samtidigt vara öppensinnade och granska vilken sorts information vi tar del av. Och våra yrkesverksamma i organisationer och enskilt får lov att sluta gömma sig bakom ”forskningen” för att låta bli att agera.

I det här forskningsresultatet tas ett helhetsperspektiv med god transparens, Christina Wilkins presenterar inför FEI Veterinary Committee on 9 April 2025. Welfare in Dressage: The visual and scientific evidence. Här används också de fem domänerna.

…………………………………………………………………………………………………………………….

The ‘Mellor pen test.” This simulates bit pressure applied to the gums of the interdental space

of the horse. Gums are exquisitely sensitive to painful stimuli, including compression. Rein tension transferred to the bit in contact with the gums of the interdental space causes pain.

 (A) Position 1: Hold the pen in front of your mouth;

(B) Position 2: Open your mouth, place the pen where the upper

and lower lips meet on each side, and then push the pen towards the back of your throat. No gum contact, no significant pain;

(C) Position 3a: Roll your bottom lip down and locate the pen on your gum, below your central incisors;

(D) Position 3b: Now release your lip and with both hands holding the pen, apply compressive pressure to your gum, carefully increasing the pressure in steps from very low until the pain is too intense to continue. How much compression-induced pain could you stand?

……………………………………………………………………………………………………………..

För er som blev nyfikna på den lilla studie på kursen så kommer postern här i läsbar form ;-). Den är bara ett exempel och är bara en övning inte en vetenskaplig artikel eller forskning.