I december 2024 föreslog det Djuretiska rådet i Danmark lagstiftning för att reglera användningen av hästar inom sport. Ett av deras främsta argument är att hästsportorganisationerna inte har vidtagit tillräckligt tydliga åtgärder för att säkerställa hästvälfärd. I
Danmark har deras minister Jacob Jensen som hanterar hästsporten
tidigare sagt till DR: ” – Vi kan glæde os over, at der kommer OL-medaljer til Danmark. Men det må ikke ske på bekostning af dyrenes velfærd.

(Det här är en längre text med med samma tema som en krönika i Tidningen Ridsport.)

Den 19 mars uttryckte FEI oro över att ”the athlete” (ryttaren) utsätts för orimligt tryck från dem som sprider desinformation, vilket skadar förtroendet för sporten. Självklart ska vi inte ha hot och trakasserier av enskilda, men var finns hästen i detta uttalande? Vilken desinformation? Fotografier som visar hästens uttryck och kropp under tävling?

Detta väcker frågan om hur situationen ser ut i Sverige. Behandlas hästvälfärd som en ”nice to have”-fråga snarare än en absolut nödvändighet?

Både FEI och Svenska Ridsportförbundet (SvRF) poängterar att hästvälfärden är alla hästmänniskors ansvar. Det är sant och om vi använder begreppet påverkanssfär för en enskild hästägare så kan det se ut så här:

1. Bestämma över – foderstat och utrustning.
2. Påverka – hästens gruppsammansättning i hagen eller ridbanans underlag.
3. Åsikt om – hur organisationer som FEI och SvRF bör arbeta med hästvälfärd.

SvRF bestämmer över licensiering och utbildning av tränare samt uttagning av landslagsryttare och organisering av uttagningstävlingar. De kan påverka FEI som de är medlemmar i, vilket de har visat att de gjort och de har åsikter om vad alla andra hästmänniskor ska göra.

På SvRFs hemsida kan man hitta de informationsinsatser och annat arbete som görs men man måste arbeta aktivt, söka och leta sig fram ibland olika dokument och Ridsport 2030, med uttalat mål att all ridsport bedrivs utifrån hästens välfärd finns någonstans bland alla andra dokument. Det är oklart vad det här betyder för SvRF utifrån det de bestämmer över. Hur ser en sport utifrån hästens välfärd ut 2030? Hur kommer man att arbeta i enlighet med de fem domänerna vid till exempel utbildningsupplägg av tränare, uttagningar till landslaget, tävlingsplatser, framridningsmöjligheter, banbyggnad, domarutbildning, träningsmetoder med flera saker? Finns det en problemanalys? Är målet som ska nås tillräckligt tydligt kommunicerat?

En beprövad metod både inom sporten och näringslivet är att planera från framgång, något som till exempel elitidrottare känner väl till. Peder Fredricson siktade på OS-guld, beskrev för sig själv vad det innebar på riktigt och analyserade vad som krävdes för att ta sig från nuläget till målet.

Att planera från framgång börjar med en tydlig målbeskrivning och passar särskilt bra där det finns ett stort problem som inte kan lösas om vi fortsätter som förut samtidigt som relevanta aktörer tillsammans kan skapa lösningar för att nå målet. Det verkar stämma för få, om ens någon vill ju inte ha en god hästvälfärd. Först med en tydlig analys av skillnaden mellan målet och problemet kan man på allvar komma samman från olika håll för att hitta lösningar och samtidigt ställa krav på olika ansvariga så att förändring sker.

Tänk vilken genomslagskraft det hade blivit om det på startsidorna på hemsidorna hos våra hästsportorganisationer, hade kommunicerats att från och med 2030 ska all ridsport (eller hästsport) bedrivas utifrån hästens välfärd. Tillsammans med en analys av vad det betyder jämfört med idag och en inbjudan till samverkan kommer det att ge ett tydligt fokus, även för de som tvivlar… Vi vill fortsätta att vara världsledande men i en sport som får finnas kvar och har stöd från hästmänniskor och samhället i övrigt.  Att ta hänsyn till människors roll i förändringsarbetet hindrar inte en klar målbild, tvärtom så underlättar det om organisationen själv äger förändringsprocessen jämfört med att bli tvingad av någon annan.

Danmarks Djuretiska råd föreslog lagstiftning för att, säkerställa att utbildningen når rätt personer med rätt kvalitet, reglera tränings- och tävlingsförhållanden, förbjuda utrustning som kan orsaka hästen lidande.

Idag säger redan de svenska djurskyddsföreskrifterna att ”utrustning ska vara väl anpassad och användas så att den inte orsakar lidande”. Detta gör uttalanden som att vi inte vet exakt varför en tunga blir blå och därmed kan vi inte agera, det behövs mer forskning, mer än tvivelaktiga. Och om det skulle vara så att vi har brist på forskning, vilket vi inte ser i det här fallet, så bör vi om vi vill hästen väl använda försiktighetsprincipen. I det här fallet innebär det att även om vi inte skulle veta varför hästen får en blå tunga (som i praktiken innebär att det är syrebrist just där och då) så slutar vi med dessa aktiviteter tills vi med säkerhet vet hur vi kan undvika att rida utan att riskera blåa tungor på hästarna. Är det inte så det borde vara om ridsporten ska bedrivas utifrån hästens välfärd?  

Hästsportorganisationerna, till exempel SvRF, nu är det dags att gå ifrån fokus på att informera om hästvälfärd och enstaka åtgärder till att äga frågan, ta täten och verkligen leda, driva förändringsarbetet. Hästvälfärd är en ”must have” ytterst för våra hästar och för vår hästhållning och för vår sports framtid – inte en ”nice to have”.

Återkommande rapporter om brister i hästvälfärden i eliten och avsaknaden av tydliga ställningstaganden och åtgärdsplaner kan riskera att till exempel kommuner och att andra sponsorer på sikt slutar att tro på ridsporten eller hästsporten.

Det hotar själva grunden i vår hästsport för alla, på alla nivåer och i hela landet.