Om ni går in på den här länken kan ni ladda ner den här bilden som en poster för att på ett enkelt sätt börja kolla hur läget är med hästvälfärden för er häst just nu. Bra som underlag för samtal.
Om ni följer länken här eller använder QR koden i bilden ovan så kommer ni till en utbildning i att mäta hästvälfärd enligt de fem domänerna. Det var gratis under en period, tyvärr inte längre men den är digital, på engelska och du kan göra den i din egen takt.
Organisationerna som står bakom kursen är University of New England and Horses and People, båda baserade i Australien. David Mellor en av forskarna bakom de fem domänerna är med i introduktionsavsnittet. Christina Wilkins leder och introducerar avsnitten.
Camilla på Hållbarhäst har påbörjat utbildningen, vi återkommer med mer tankar och reflektioner lite senare.
Än så länge känns det intressant och givande. De går igenom skillnad på livskvalitet, hästvälfärd, etik mm. De betonar att hästvälfärd är något som bedöms utifrån hästens perspektiv. Det metoden som utbildningen handlar om ska bistå med är just objektiva sätt att utvärdera just bedöma hästens perspektiv.
Det handlar om att hela tiden förstå vart vi har för mycket minus och för lite plus för att kunna försöka hitta lösningar för hästens bästa.
Här finns en länk där Christina Wilkins presenterar inför FEI Veterinary Committee on 9 April 2025. Welfare in Dressage: The visual and scientific evidence. Här används också de fem domänerna.
Första exemplet, av och till kan man läsa i artiklar att ”vi vet inte” (oklart vilka vi är) exakt vad som är orsaken i det här fallet, t ex varför hästen får blå tunga i dressyren, ”vi” behöver veta mer, mer forskning. Sedan blir det en paus och inget händer som om vi väntar på att forskningen ska genomföra sin””rättegångsprocess”. I den processen föra i 100 procents bevisning att i just den här ryttarens fall så beror det på två bett i munnen, hårt tryck i tygeln och en åtdragen nosgrimma. Det är inte forskningens roll.
Dessutom behövs det inte.
För det första så ska vi använda försiktighetsprincipen då vi inte enligt lag ska orsaka hästen skada eller lidande, i det här fallet genom utrustning, så om vi inte vet vad som orsakar detta lidande med en blå, syrefattig tunga, då får vi sluta med den aktiviteten tills vi vet hur vi kan undvika att orsaka den här skadan. Det är något som till exempel används i bedömningen av vilken forskning som är etiskt acceptabel i Australien, att använda försiktighetsprincipen att anta att om det gör ont på människor så gör det ont på djur (National Health & Medical Research Council). Du kan till exempel göra ett test hur det känns med tryck på lanorna, The Mellor test (se i slutet av bloggen).
För det andra så finns det ofta (inte alltid) forskning och kunskap att tillgå och använda för att förstå vad det är som händer, för att använda den så behöver man viss kunskap men framför allt vilja att ta till sig den. Intressanta frågor i det här fallet där det finns användbara svar är: Finns några andra tillfällen dokumenterade då hästen har en blå tunga, tunga som inte är syresatt? Hur ser hästens mun ut? Vilket utrymme finns för bett i munnen? Hur känslig är tungan? Hur känslig är hästen för tygeltryck på tungan och munnen? Vad händer när hästen inte kan öppna munnen på grund av nosgrimman för att undkomma trycket i munnen? Här finns forskningsresultat att använda om vi vill och som ger en tydlig information om varför tungan blir blå.
Nyligen släpptes en forskningsartikel där man sammanställt all forskning som gjorts om hyperflexion. Den säger att det nu är ställt bortom allt tvivel att all ridning bakom lodplanet har en negativ inverkan på hästens välbefinnande, oberoende av hur stark eller hur länge hyperflexionen utförs, eller om hästen har tidigare erfarenhet av hyperflexion eller inte. Konsekvenser som stress, begränsad rörelseförmåga och nedsatt andningsfunktion dokumenterades i metastudien, och forskarna ser därför inga omständigheter där hyperflexion skulle kunna rättfärdigas.
Kan vi nu räkna med att hyperflexion försvinner från tävlingsbanornas framridningar och på tävling liksom omedelbart ingår i alla tränares vidareutbildning, ett utskick till alla licensierade tränare har kanske redan skett?
Foto: Crispin Parelius Johannessen
Står forskning i motsats till erfarenhet?
Andra exemplet där forskningen tycks ha kommit i vägen för erfarna yrkespersoners möjlighet att ta till sig just forskningsresultat är i den ”debatt” som uppkommit mellan de som tycker att etologer (som då till exempel använder forskning i sitt arbete) nedvärderar erfarna hästpersoners kunskap när det gäller att tolka dagens läge kring hästvälfärd.
För att förstå det här lite bättre (utan att gå in i det som handlar om känslor och relationer) kan det återigen vara intressant att granska lite olika bekanta begrepp:
Fakta är någonting som är bevisat eller går att bevisa, en sanning. T ex hästen har fyra ben.
Åsikt är en persons subjektiva uppfattning om något; en persons subjektiva smak eller en persons föredragna åtgärd i någon fråga. T ex jag tycker att ett bridongbett är bäst för hästen.
Erfarenhet är praktisk, genom upplevelser förvärvad kunskap eller färdighet. T ex en tränare har skaffat sig massa erfarenhet av att träna olika hästar och ryttare.
Vetenskap och forskning:
Forskning syftar mer konkret på arbetet att ta fram ny kunskap, studierna som genomförs. Vetenskap är sättet som kunskapen hanteras. Forskningen ska ske på ett vetenskapligt sätt. Vilket förenklat betyder att man ska ha organiserat sättet kunskapen tas fram på så att man ska kunna förstå hur det gått till så att andra kan kolla att det stämmer. Det är bevisat att det blir samma utfall om studien görs på samma sätt igen. Lite mer formellt.
Vetenskap är ett förhållningssätt, i vilket man alltid är beredd att kreativt och kritiskt ompröva nuvarande ”sanningar”, uppfattningar och metoder.
Det ska finnas en tydlighet om vem eller vilka som ställer frågan.
Kunskaper och metoder ska presenteras på ett sådant sätt att de kan ifrågasättas.
Kunskaper och metoder ska kunna förkastas, d.v.s. förklaras ogiltiga.
Vetenskapliga undersökningar kräver öppenhet (genomskinlighet), d.v.s. fullständig redovisning av hur man har gått tillväga (d.v.s. metoden) och vad man har kommit fram till (d.v.s. resultaten). (Det ska kunna gå att upprepa samma upplägg och se om man får samma resultat.)
T ex, olika publicerade forskningsartiklar i tidskrifter där artiklarna granskas innan de publiceras.
När man i dagligt tal säger forskning menar man vanligen vetenskapligt baserad forskning som ovanstående.
Finns det då en inbyggd konflikt mellan vetenskaplig forskning och erfarenhet? Nej för det första så har en person med största sannolikhet både åsikter, fakta, erfarenheter och ibland forskning (egen eller andras) som stöd för sitt yrkesutövande.
För det andra så behöver vi erfarenheten lika mycket som vetenskap och forskning. Men liksom forskningen inte är utan regler och begränsningar (det tar tid och komplexa sammanhang är svåra att studera med vetenskapliga studier, innan man använder resultatet från forskning noga granska dess relevans för den fråga man studerar) så gäller det även vår erfarenhet. Det är till exempel skillnad på en enskild persons erfarenheter och erfarenheten hos en hel yrkeskår. Hur erfaren en viss person än är går det inte att säga att just dessa erfarenheter gäller för alla andra.
Så hur ska vi då kunna använda och värdera erfarenhet?
Erfarenheten hos en yrkeskår kan genom en viss process dokumenteras som beprövad erfarenhet och då få lika stor tyngd som forskningen. För att försöka beskriva vad beprövad erfarenhet är kombineras här Skolverkets och SvRFs utbildningspolicys innehåll.
”Beprövad erfarenhet består av kunskap som har vuxit fram i det vardagliga arbetet i stall och utbildningsverksamhet, genom att de verksamma tillsammans prövar och omprövar, diskuterar och kritiskt granskar sin egen verksamhet. Det är alltså professionens egen, gemensamma, kunskap som växer fram över tid.”
Enligt Skolverket är processen oerhört viktig för att det ska kunna dokumenteras som beprövad erfarenhet. (Den växer inte fram hur som helst. Det räcker inte att en grupp tränare sätter sig och jämför erfarenheter.) För att erfarenhet ska kunna kallas beprövad ska arbetet/utbildningsverksamheten eller verksamheten (den verksamheten erfarenheten hänvisar till) problematiseras och prövas på ett strukturerat sätt. För att få syn på det som görs och vad det leder till ska arbetet dokumenteras i någon form. Dokumentationen gör också att arbetet kan diskuteras med andra och spridas vidare. Genom att granskningen görs gemensamt i kollegiala sammanhang blir det också möjligt att utmana det invanda och lyfta fram nya perspektiv. Det är inte antalet personer som är det viktiga för granskningen, utan hur man går till väga. I arbetet med beprövad erfarenhet är processen väsentlig, det vill säga vägen framåt och även inställningen eller förhållningssättet till det löpande arbetet. Det är viktigt att alla olika roller inom den relevanta hästverksamheten vågar ompröva och utmana sina sätt att arbeta och organisera sin verksamhet. För att utveckla verksamheten knyts vetenskapligt framställd kunskap ihop med kunskap från den egna verksamheten. Det vetenskapliga förhållningssättet är här centralt.”
Så är då en enskild persons samlade erfarenhet från ett helt yrkesliv inte viktigt? Jo visst kan vi lära oss mycket ifrån den och tills vi vet att den personens erfarenheter gäller för alla andra eller i vissa situationer så får vi just bedöma, värdera den informationen utifrån att det är just en enskild persons samlade erfarenhet.
Det håller inte att säga, som några uttryckts sig ifrån de erfarnas grupp, att utifrån min egen stora erfarenhet av att hantera många hästar så vet jag när hästar mår bra, jag vet att det jag upplevt gäller för alla hästar.
Slutsatsen då…
För att vi ska kunna samverka, igen så vill vi ju alla att hästarna ska ha en god välfärd och att samhället ger oss förtroende för att vi ska få utöva våra hästverksamheter, så är det återigen bra att vi kan sortera i begreppen. Fakta, åsikter, erfarenheter, beprövad erfarenhet och forskning ger oss helt enkelt olika sorters information. Det leder oss ingen vart att debattera vad som är viktigast. Men det är viktigt för alla att ha koll på skillnaden och som professionell borde det vara en självklarhet.
Det är däremot värdefullt att var och en funderar på vilka fakta vi själva utgår ifrån, vilka personliga åsikter och erfarenheter vi har (och det har vi ju alla massor av) och hur dessa förhåller sig till den nya kunskap vi kan ta del av från forskning och från beprövad erfarenhet.
Vi får försöka att samtidigt vara öppensinnade och granska vilken sorts information vi tar del av. Och våra yrkesverksamma i organisationer och enskilt får lov att sluta gömma sig bakom ”forskningen” för att låta bli att agera.
I det här forskningsresultatet tas ett helhetsperspektiv med god transparens, Christina Wilkins presenterar inför FEI Veterinary Committee on 9 April 2025. Welfare in Dressage: The visual and scientific evidence. Här används också de fem domänerna.
…………………………………………………………………………………………………………………….
The ‘Mellor pen test.” This simulates bit pressure applied to the gums of the interdental space
of the horse. Gums are exquisitely sensitive to painful stimuli, including compression. Rein tension transferred to the bit in contact with the gums of the interdental space causes pain.
(A) Position 1: Hold the pen in front of your mouth;
(B) Position 2: Open your mouth, place the pen where the upper
and lower lips meet on each side, and then push the pen towards the back of your throat. No gum contact, no significant pain;
(C) Position 3a: Roll your bottom lip down and locate the pen on your gum, below your central incisors;
(D) Position 3b: Now release your lip and with both hands holding the pen, apply compressive pressure to your gum, carefully increasing the pressure in steps from very low until the pain is too intense to continue. How much compression-induced pain could you stand?
……………………………………………………………………………………………………………..
För er som blev nyfikna på den lilla studie på kursen så kommer postern här i läsbar form ;-). Den är bara ett exempel och är bara en övning inte en vetenskaplig artikel eller forskning.
Krönikans budskap känns lite svårtolkat, men den leder till tankar och reflektionen kommer från några nedslag i krönikan. Den börjar med en (retorisk?) fråga ”behöver vi regelverk för att vara snälla” som verkar svaras av att om de som verkligen kan, inom sporten, agerar så behövs det inte? ”Det är lätt för dem som inget kan, som inte förstår, att döma.” Vilka de är känns oklart.
För det första, det är inte unikt på något sätt att vi reglerar för att säkerställa att makt, beroendeställningar inte missbrukas i samhället. Några exempel. Barn är helt under vuxnas kontroll så vi kämpar med lagstiftning och att införa barnkonventionen så att de som är mest utsatta inte ska fara illa. Vi har lagstiftning för att balansera upp så att den som är beroende av en arbetsgivare för sin inkomst inte ska fara illa, t ex arbetsmiljön och få lönen utbetald. Vi kan fortsätta…och vi har en lagstiftning för att vi människor som har kontroll över djuren inte i värsta fall ska utsätta djuren för missförhållanden, skador och lidande. Som vi skrev i en debattartikel i Tidningen Ridsport den 21a november 2024 så är det bra att sortera i dessa begrepp. (om du inte har tillgång till denna så kan du läsa tidigare blogginlägg på den här sidan)
För det andra, har hästsporten offerkoftan på? Många gånger verkar det som att de ser sig vara särskilt påhoppad kring frågor om häst(djur)välfärd. Det tycker vi inte stämmer. Ett exempel. World Organisation for Animal Health, en global organisation med 183 medlemsländer varav Sverige är ett, gör det mycket tydligt att djurskydd och djurvälfärd enligt de fem domänerna gäller alla djur som står under människans kontroll. Det vill säga även hästen i sport eller arbete eller som sällskapsdjur!
Det vi har är ett unikt stort ansvar då våra hästar både lever längre än de djur vi föder upp till slakt, hästen kanske i 20 år. Och under dess livstid flyttar vi hästen till nya platser, situationer, relationer och tränar den till olika uppgifter, vilket om något gör att vi har ett än större ansvarsområde att hantera.
För det tredje, vi har redan regelverk kring djurskydd och kontroll från myndigheter och vissa organisationer t ex Svensk Travsport. Är det tillräckligt?
Om vi tar ett exempel från dagens debatt, skador i munnen hos hästar, (det har ju tydligt dokumenterats att det inte bara är enstaka fall, olycksfall som alltid kan ske så att säga).
Vi har redan lagstiftning kring detta i Sverige i föreskrifter om hästhållning står det: ”7 § Utrustning som används till en häst ska vara väl anpassad till hästen och användas på ett sådant sätt att den inte kan orsaka hästen lidande, skador eller sjukdom.”
Veterinärer och hästtandläkare vittnar om skador i mun och på tänder. Forskning visar på exempel där spända nosgrimmor gjort så att när hästen försöker öppna munnen för att komma undan trycket i munnen pressar den så hårt mot nosgrimman att det blir benpålagringar i skelettet. Vi vet från våra tandläkare och via forskningsresultat (ett ex en sammanställning här) att förekomsten av sår i hästens mungipor, på tänder och sår i kindslemhinnan är vanligt förekommande. (Det finns studier från travsporten, fälttävlan, dressyr, islandshästar m. fl.) Så vad innebär det? Att vi regelmässigt bryter mot lagen? Att våra normer och regler inom våra verksamheter inte räcker till?
På en föreläsning (TRT betalande event, men här finns en länk till hans verksamhet) av en belgisk tandläkare, Wouter Demey, veterinarian specializing in dentistry, board member of Nordic college of equine dentistry (NCED), visade han en bild av en häst där någon slipat ner hästens tänder så mycket att den inte kan äta ordentligt, han klassar det som djurplågeri. Varför gjordes detta? Min tolkning utifrån föreläsningens sammanhang är att det gjorts för att inte kunna få några skador från bett och nosgrimma i kindslemhinnan pga skarpa tänder (vilket hästen måste ha för att kunna äta hö/gräs)? Han menar att vi måste se på hela bilden och inte bara slipa tändernas kanter, var försiktig där. Stress gör dessutom så att musklerna kortas inklusive dem i hästen kinder och mun (Wouter Demey) vilket i sig ökar risken att få skador i munnen.
Om vi försöker se lite från utsidan och in på hur hästnäringen, sporten, hanterar dessa frågor idag.
Såvitt jag vet har inte nosgrimman någon dokumenterad funktion bortom att stänga hästens mun. När det gäller att den skulle hålla bettet på plats så har jag inte hittat någon forskning som stödjer det (inte professor Paul McGreevy heller), tar gärna emot forskning som visar på något annat. (Att hålla bettet på plats borde ju vara en positiv funktion för hästen.) Och varför vill vi stänga hästens mun?
Enligt Wouter Demey så är lanerna ett oerhört känsligt område i hästens mun med mycket nerver, med en reflex att gapa om det känns skarpt där, lanernas känslighet används tillsammans med läppar, tunga och munnens slemhinnor för att känna av vad hästen ska sortera ut, ”spotta ut” igen när den betar. Med ett bett på lanerna måste hästen vänja sig vid att bortse från signalen att spotta ut bettet.
Vilka lösningar har sporten hittills tagit till när hästen får problem?
Om hästen tar tungan över bettet så använder vi till exempel inom travet tungband för att binda tungan. Om det leder till lägre poäng när hästen gapar för att komma undan bettets inverkan i dressyren så verkar lösningen ha varit att dra åt nosgrimman hårdare.
Behöver vi regelverk för att vara snälla?
Hur mycket kan lösas av ändrade normer och beteenden inom hästnäringen, sporten? Vad krävs av regelverk och lagstiftning samt ökad uppföljning på lagefterlevnad?
Foto: Fotot i ingressen är på hästen Helixa, utan skador, som genomgår sin årliga munhåle- och tandkontroll av en veterinär specialiserad på tandvård. Översta bilden tagen av fotograf Crispin Parelius Johannessen. Nedre bilden är tagen från Svensk Travsports regelverk om tungband.
Så här i den allra mörkaste årstiden så vill vi påminna om vad vi kan göra för att spara resurser, i det här fallet energi och el.
Vi tycker att vi pratar för lite om betydelsen av att spara el både för vår egen plånbok och för att spara på resurser har stor betydelse för hur vår totala miljöpåverkan ska bli. ”Energimyndigheten bedömer att det finns möjlighet att till år 2030 totalt minska elanvändningen med mellan 20–25 terawattimmar genom tekniska åtgärder för energieffektivisering inom bostäder, service och industri*. Det motsvarar årsproduktionen av el i Sveriges största kärnkraftverk under 2023. En annan jämförelse är att potentialen för energieffektivisering motsvarar lika mycket el som går till uppvärmning i Sverige under ett år.”
– ”Vi kan använda energi på ett smartare sätt i Sverige och minska vår elanvändning rejält, utan att vi nödvändigtvis behöver sänka vår levnadsstandard. Varje kilowattimme räknas, säger Johanna Mossberg, avdelningschef Resurseffektivt samhälle.”
Så vad kan vi då göra i våra stallbyggnader?
Tänk över vad det är ni använder el och energi till. Är det belysning, uppvärmning, varmvatten, tvättmaskinen. Vad är det som vi, hästarna och vi, verkligen behöver av den vi använder?
Belysning, timer och rörelsesensorer samt LED-lampor som kan spara upp till 80 procent.
Tänk på vilken belysning som hästarna mår bra i, läs mer här på HästSverige.
Låt inte apparater stå på standby då drar de el, använd eldosor där du stänger av helt istället.
När du köper nya vitvaror alltifrån kaffebryggare till tvättmaskin kolla energiklassen, bäst är A+++
I uppvärmda utrymmen, att sänka temperaturen med en grad minskar energianvändningen med ca fem procent.
Vad driver upp vår resursanvändning? behövs det?
Läs gärna mer i vår rapport Hästen och hållbar utveckling om alla olika områden som ett stall eller en hästägare kan tänka på för att minska på miljöpåverkan. Och när tankarna på våren kommer kolla in allt som ni kan bidra med för den biologiska mångfalden.
Ett exempel: Att vi använder många vita schabrak till vardags driver upp behovet av att tvätta och därmed el- och vattenanvändning. Om du till vardags använder ett kvalitativt ullschabrak så tvättas det sällan, andas och värmer även när det är fuktigt eller blött. Det borstas av istället. Läs mer om ull här i vår intervju med CCWool. Och kom ihåg vi har ullprogram på moderna tvättmaskiner.
I attended the international conference on horse welfare at Flyinge on 13-14 September 2024 and I am glad they organized it. In addition to taking part in fantastic lectures and having interesting conversations with knowledgeable people, I got some ”flashbacks” from early sustainability and environmental conferences. A little unclear thread and a certain feeling of uncertainty in the air sometimes. It is a difficult topic they are adressing and it is not as well defined!
The the years I have been in professional life and have worked to create change in, above all, companies’ sustainability work, there is one important lesson that I think is relevant in order to speed up the transition, that is that we need to be really clear what the goal is.
What do I mean by that?
1. We need to be clear about what different words and actually mean so that we are talking about the same thing. We don’t have time to unintentionally misunderstand each other. It also think this was confirmed at the conference by, among others, Professor Kendra Coulter. I wrote a blog about this in January.
2. We need to be extremely clear about what the goal is, where are we going? When we are clear, we can both discuss whether we agree with the goal, we can collaborate to create solutions and we can describe what we have done and how much we have left. What can then be a common goal? A starting point from the conference could be Lisa Ashton’s slide combining the five domains and ISES training principles. Lisa has been with ISES since its inception 20 years ago. This image has a scientific basis and is perhaps something that can be used?
3. The benefit of having a clear goal description to work towards is also that you can plan from success, use backcasting. That is, to stand in the future and look back to today and plan how we can reach our goal from the current situation we have. It is also easier to discuss solutions and to be transparent in showing where the organization is today and what improvement plans exist. According to my experience, it is easier to both constructively disagree about solutions and the pace and to cooperate.
If I think back to HWS, Horse Welfare Summit, the first version and as I said, applaud for a well-executed event and that it was executed!
I think the purpose of the different agenda items sometimes could have been clearer if, they had been linked to a goal description.
1. What does this lecture connect to?
2. What do we want this trainer to illustrate?
During the days, I also received some comments about what visitors saw at Flyinge regarding horse welfare. Are there challenges with the paddocks? Someone saw a horse with leg wraps (banned in the Netherlands) and a horse they thought had too too tight noseband?.
Flyinge of course has a lot of policies and regulations in place for example for horsekeeping.
It is the same at a sustainability event that the venue will be scrutenised on sustainability status, what energy do they use? is the food sustainable? And everyone presenting, especially if they make money out of what they present is also scrutinised. Is the event trying to give credit to all the work they do or only a specific exemple? For example their work on renewable electricity?
I think the work with horse welfare would benefit from establishing an even more clear description of the journey we’re now on, for example using backcasting as a method. It will be interesting to see if we can find something like this to unite us.
Because we are all on a journey, just like with sustainability, we start in different places and have slightly different challenges, but we must relentlessly both ensure that we get ecologically and socially sustainable operations and good horse welfare with all that entails.
