Petra Andersson gästbloggar hos oss på HållbarHäst. Hon är forskare och lärare i praktisk filosofi vid Göteborgs Universitet. Petra är hobbyryttare sedan barndomen. På senare år har hon börjat titta närmare på olika etiska aspekter av ridsporten och hästhållningen, ur ganska många olika perspektiv.

Sedan många år tillbaka är det en sak som stör mig när jag tänker på mitt hästintresse och mitt miljöintresse samtidigt. Det är något som inte går ihop.

Så länge jag kan minnas, och jag började rida 1974, har jag haft en svårdefinierad känsla av att det som gäller i samhället i stort, inte gäller i stallet. Känslan är att samhället på många sätt, stannar utanför tröskeln till stallet. Och den känslan skaver. Ja, jag menar förstås att den känslan bör skava. Stallet är inte ett eget universum, stallet är en av många verksamheter i samma samhälle. Men varför känns det då inte riktigt så?

Forskare som jag är, har jag försökt hitta forskning som kan hjälpa mig att förklara det jag känner. Jag hittar så gott som ingen forskning som handlar om mina frågor. Det jag hittar är snarare ett stort forskningsbehov.
I en studie från 2006 visar Catharina Svala att hästägare har en låg kunskapsnivå när det gäller samhällsplanering och medborgerligt inflytande och tenderar att själva se hästintresset som ett särintresse som samhället inte kan förväntas planera för, enligt hästägarnas egen uppfattning. Ett par år senare, visar Svala även att hästägares miljöintresse är måttligt, att vi hästägare har en skeptisk attityd mot sådant som naturbete, ekologiskt foder och ”ekologi” och att relativt få stallägare försöker miljöanpassa sin anläggning.

Själv har jag, dock utan att studera frågan på allvar, noterat att vi hästmänniskor verkar vara väldigt beroende av våra bilar och att vi kör mycket. Jag vet alltså inte vad en studie skulle visa, för det finns så vitt jag vet ingen sådan studie, men min erfarenhet är att hästmänniskor i hög grad kör stora bilar, starka nog att dra en hästtransport. Själv kom jag för några år sedan fram till att jag körde ungefär 2000 mil/år till/från min häst, och så körde jag kanske 300 mil/år i övrig körning.
Den här låga samstämmigheten med goda krafter i övrigt, gäller tyvärr även arbetsmiljön i stallen. Vi vet att ridlärare och stallpersonal är mycket exponerade för arbetsskador. Arbetsmiljöverket konkluderar en rapport som kom för ett par år sedan med att säga att hästbranschen ser ut att behöva tänka om det här med arbetsmiljö från grunden. Själv går jag så långt att jag tror att det handlar om att överhuvudtaget tänka på stallen som arbetsmiljöer, med de krav som det innebär.

Våra hästar är kanske miljöbovar, men vi vet för lite om det. Jag har i stort sett bara hittat en studie om hästarnas miljöpåverkan.
Det som gör att det här inte går ihop för mig, handlar om det vi i övrigt vet om vilka vi hästägare
i landet är. I den rapport som Jordbruksverket publicerade 2012, skriver man ”Den vanligaste hästhållaren i Sverige är en kvinna i övre medelåldern som har en gymnasie- eller högskoleutbildning utan anknytning till hästhållning och har sin huvudsakliga inkomst via anställning.” Och det går inte ihop med den låga medvetenheten om samhällsfrågor som miljö och arbetsmiljö! Tvärtom vet vi ju att kvinnor överlag är intresserade av den sortens ”mjuka frågor”, inte minst kvinnor över 40 år och med utbildning. 2016 kom ytterligare en rapport.

Alltså: hästägare visar sig bristfälligt engagerade i samhällsfrågorna, samtidigt som vi hästägare typiskt är just de kvinnor som enligt alla tillgänglig kunskap som är intresserade av och kunniga i just samhällsfrågor! Därför vill jag se forskning om det här. Jag vill se forskning som handlar om hästmänniskors engagemang i samhället och i hållbar utveckling. Och jag vill se kreativt arbete för att utveckla hästeriets relation med samhället. Och jag vill hitta ett sammanhang där jag själv fruktbart skulle kunna vara en del av sådant arbete!