Inlägg

Finns det skäl för samhället att ha extra fokus på just hästens välfärd?

Camilla Välimaa

Ibland känns det som att rid- och hästsporten tycker att man är särskilt utsatt för påhopp om hästens välfärd. Vi som alla älskar våra hästar så mycket och vill dem väl. De får alltifrån täcken till olika tillskott och många är vi som lägger all vår tid och våra pengar på att hästarna ska ha det bra. Stämmer det? Det finns argument för både ja och nej.

NEJ

Djurvälfärd är ett så mycket större begrepp än hästvälfärd. Det finns en internationell organisation som förkortas WOAH, World Organisation for Animal Health, där 187 medlemsländer är med inklusive Sverige. Den verkar för att minska spridningen av olika sjukdomar mellan djuren men också mellan djuren och oss människor. De verkar också för djurvälfärd, vilket enligt dem gäller för alla djur under mänsklig kontroll. Alltifrån en hamster till slaktsvin och definitivt våra hästar. Deras vision är att alla djurslag utifrån de specifika och generella behov de har ska få sin välfärd tillgodosedd utifrån de fem domänerna. Så nej hästar är inte särskilt utpekade. Vi har tidigare delat länken till en jättebra kurs som förklarar vad det här betyder för just sport- och fritidshästar.

Viktigt att notera här är att kärlek och omsorg inte säkrar hästens välfärd. Djurvälfärd bedöms inifrån djurets perspektiv och hur det, i det här fallet hästen, upplever sin välfärd. Så kärlek är ingen garanti för god hästvälfärd, vilket jag tror att vi alla egentligen vet. Däremot kan ju kärlek göra att vi vill lära oss allt vi kan för att det även ur hästens perspektiv ska leda till en god välfärd.

Hur vet vi då vad hästen upplever? Jo vi vet mycket (forskning mm) om många djur idag, alltifrån deras grundläggande beteendebehov, som vi ju förenklat ofta säger är grupp, galopp och gräs för hästar, till hur deras fysiologi, sinnen, fodersmältning, anatomi, känslor, mentala inlärningsförmåga mm fungerar. Utifrån detta kan vi så objektivt som möjligt ställa oss i hästens skor och bedöma välfärden.

Gör vi inte det redan idag då? Nej. Det är lätt att säga, vilket i princip alla gör, att självklart ska hästens välfärd alltid stå i centrum och sen… men just nu måste vi ju kompromissa för vi har inte mark nog eller de människor som jobbar med hästar måste kunna få fortsätta att göra det och då blir det för dyrt att ändra. Då är inte hästvälfärden egentligen så viktig, det blir fina, säkert välmenande, ord men det säkrar inte alla samhällets hästars välfärd. Organisationerna visar då att de fortfarande ser på hästvälfärd utifrån deras ögon inte hästens, människans behov och önskningar går i praktiken före om dessa är i konflikt.

Det finns stora liknelser vid miljö- och hållbarhetsarbetet. Hör ni något företag som säger något annat än att självklart är hållbarhet viktigt, klimatet, naturen, goda arbetsvillkor etc? Men många säger också (mer regeringar än företag) att vi måste ju kompromissa med det för annars blir det så besvärligt för oss människor och för det ekonomiska system och de regler vi skapat för det så vi väntar. Totalt sett ökar i och med det till exempel klimatförändringarna med tydliga exempel och risker för än större naturkatastrofer i närtid samtidigt som många människor, tamdjur och vilda djur, naturen, varje dag betalar ett högt pris för att vi inte gör mer.

Det kan ju tyckas hopplöst och det är det inte, samtidigt har vi aldrig haft så mycket lösningar och investeringar i framtida hållbarhet som idag och så många människor som bryr sig. Allting är bättre inte sämre på grund av varje insats. Vi behöver bara bestämma oss för att göra det här än mer systematiskt och överallt så kan vi ändra på det. Det innebär förändringar och det är alltid stökigt och lite jobbigt. Så är det ju när vi ska göra annorlunda och det blir mindre besvärligt om man sätter sig vid rodret och själv bestämmer hur förändringen ska genomföras.  Och garanterat mindre än stökigt kraftigare naturkatastrofer. Vi har också exempel på företag som tar det här på allvar och systematiskt arbetar för att hitta lösningar att nå verklig hållbarhet. De har ägare med mod och övertygelse att se sanningen i vitögat. Vilket har lett till en tydlig målbild om vad hållbarhet innebär, hur det ser ut när de har en positiv påverkan och agerar för att ta sig dit. Interface, Patagonia, Icebug m fl.

Det stämmer förstås också när det gäller hästvälfärd, vi har aldrig haft så mycket kunskap, goda exempel och nya lösningar som verkligen bygger på vetenskaplig grund, de fem domänerna. Sannolikt aldrig så många som kan så mycket som nu. Räcker inte det? Nej, liksom för hållbarhetsområdet så är det för många hästar som far illa idag, vars välfärd inte säkras, för att det ska räcka med enskilda goda exempel.

Vi skrev i vår krönika att vi varken ser eller hör att våra hästorganisationer tar hästvälfärd på allvar på grund av att de inte har tydliga målbilder för hur våra sportverksamheter ska se ut för att hästvälfärden ska säkras. Med handlingsplaner för att nå dit. Det kräver lite stök och medveten förändring för att ändra ett sportutövande så det kan ske på hästens villkor. Precis som det krävs uppoffringar, stora insatser och förändringar för en individ och (organisation för att stödja det) att bli bäst i världen i dressyr eller hoppning. Det verkar dock dessa organisationer ta för självklart.

Att hästvälfärden inte säkras för ALLA hästar behöver jag nog inte argumentera för, det räcker ju att se olika exempel på missförhållanden som uppdagas och som vi kan tro eller vet har en systematik i bakgrunden. Man kan läsa boken I can’t watch anymore, som jag för ett år sedan fick bekräftat av Peter Kallings fortfarande var relevant även om han ser långsamma förbättringar. Peter omnämns för övrigt positivt i boken som för övrigt finns att köpa. Eller se webinaret om hästvälfärd med FEIs veterinärer för att förstå att vi inte har en sport som idag säkrar hästvälfärd för alla hästar. Våra organisationer ställer sig inte riktigt i hästens skor och agerar därefter så att vi får en ”happy athlete”. Ett exempel, det verkar viktigare att vi får tävla än att hästar som har magsår får avstå, de får nöja sig med magsårsmedicin.

JA

Kanske finns det också särskilda skäl för samhället och vi alla som älskar hästar att fokusera extra på att vi får ett arbete med hästvälfärd som är för alla hästar. Varför?

  • Våra lantbruksdjurs välfärd måste säkras upp genom systematik, regelverk, insyn och kontroller. Mycket arbete kvar här internationellt och även en del i Sverige.  Djuren som ofta lever korta liv på en eller två platser och sedan till slakteriet.
  • Våra mindre sällskapsdjur såsom hund, katt, hamster lever oftast hela sitt liv med en människa eller familj. Det har sina utmaningar, om djuret inte tas väl om hand så är insynen liten och vi behöver våra kontroller och öka kunskapen om vad djuren behöver. Vi ser att det sker mycket i många länder här alltifrån Kalifornien i USA, Frankrike, Spanien skärper lagstiftningar och Nederländerna förbjuder helt privata fyrverkerier. Det kanske blir en annan blogg. Vi har fortfarande övergivna djur i Sverige framförallt katter så det finns mycket att göra.
  • Hästarna är lite som både ett lantbruks- och sällskapsdjur, de kräver stallar, stora ytor och foderarealer och de lever ofta länge 15- 25 år i relation till oss människor.

Det som skiljer hästarna från de andra djuren är att de under sin livstid ofta byter ägare och därmed sina relationer till både människor och andra hästar. De tränas av olika människor, de förväntas prestera många olika saker, från tävling till barnhäst, terapihäst etc. De utsätts för oerhört många olika inhysningsformer och miljöer. Det ser jag som unika utmaningar för hästarnas välfärd. Vilket ökar behovet av att alla vi hästmänniskor som hästarna kommer i kontakt med faktiskt har samma ramverk, regler och kunskap för att säkra hästens välfärd.

Vilket i sin tur leder tillbaka till vår krönika och att vi ser att våra hästorganisationer har ett oerhört stort ansvar att säkra att vi alla verkligen verkar för hästvälfärd genom den påverkan som dessa organisationer har.

Samhällets, våra svenska myndigheters kontroll verkar inte ha anpassats efter de villkor som hästarna lever under.  Till exempel säger vår lagstiftning klart och tydligt att hästar inte får skadas av vår utrustning och att vissa verksamheter utgör hög risk för hästvälfärden såsom totalisatorspel, uttag till mästerskap eller prissummor över ca 18 000 SEK.

  • Inte ser vi djurskyddsinspektörer på tävlingarna som kontrollerar om hästarna får blod efter sporrar, benpålagring av för hårda nosgrimmor, skador i munnen av bett, hur tungband inverkar på hästen, har svårt att andas av rollkür eller är mentalt redo för uppgifterna de ställs inför.
  • Eller att regeringen och Jordbruksverket kallar in våra hästsportorganisationer och frågar vad ska ni göra åt det här? ”Forskningen och praktiska exempel visar på att ni systematiskt bryter mot lagen vi måste säkra att ni hanterar det här annars måste vi agera”. Vilket har skett i Danmark, ansvarig minister säger ”inga OS-medaljer ska tas på bekostnad av hästarna”, ord att följa upp.
  • Skulle vi vilja det? Visst, lagstiftning och myndigheters kontroll kommer alltid att ha en viktig roll att spela och här behöver Sverige kliva fram. Men det räcker inte…och mycket bättre för både samhället, hästverksamheter och hästarna är om myndigheter bara behövs som ett minimum. Att vi istället gör det tillsammans. Det förutsätter ett mycket större engagemang från oss hästmänniskor!

Hästvälfärd för alla hästar under hela dess liv, kräver att våra häst- och hästsportorganisationer visar vad målet innebär. Som man brukar citera Alice i underlandet ”Om målet är oklart spelar vägvalet mindre roll” – men här spelar vägvalet stor roll för våra hästar! En happy athlete, jag sätter här likhetstecken med god hästvälfärd utifrån de fem domänerna, att hästsporten sker med säkrad hästvälfärd på riktigt? Utan det är det bara tomma ord.

Att vi sätter extra fokus på hästsporten beror på att vi liksom samhället, genom lagstiftningen, ser att riskerna ökar där. Dessutom är många av våra professionella ryttare och kuskar, medvetet eller omedvetet, föredömen för amatörer. Samt sätter normer och praxis för hur många av oss bedriver våra hästverksamheter vilka berör många områden av hästens liv långt bortom tävlingarna.

Vi vill inte att våra organisationer bara tar ansvar för att synliggöra enskilda personers övertramp och missförhållanden, vilket sedan stöts och blöts i sociala medier – mest på den individens bekostnad. Det kan till och med dölja fokus på det stora ansvar organisationer har. Här vore det bra med mer fokus och större kunskap även från hästmedia.

Vi vill ha mer fokus på vad organisationer, som har stort inflytande över hur vi ALLA agerar gentemot ALLA våra hästar, faktiskt gör eller inte gör för hästvälfärden. Har organisationerna bara fina ord eller en tydlig målbild för vad det innebär att leva upp till hästvälfärd i de verksamheter de påverkar som styr realistiska och systematiska handlingsplaner som genomförs och därmed leder oss till mål? Eller inte?

ALLA vi som älskar våra hästar och våndas över våra egna misstag och dagligen försöker hitta bästa lösningarna för vår hästs välfärd behöver också (förutom ett individuellt ansvar) avkräva våra organisationer ett strukturellt och systematiskt ansvar för att vi tillsamman ska kunna säkra ALLA hästars välfärd genom hela deras liv.

Tillbaka efter sommaren – några reflektioner

Camilla Välimaa

Jag vet inte om ni är flera som gjort som Catharina Hansson, chefredaktör för Tidningen Ridsport som skrev i en krönika i juli: ”Den här sommaren tänker jag försöka vrida lite. Inte nödvändigtvis på allt, men på något. Ställa en extra fråga. Stanna till en minut längre. Ta mer tid att bara vara med min lilla flock. Se vad som händer mellan mig och hästarna. Inte bara i ridningen, utan i kroppen, i mötet, i gruppen.”

Svensk dressyr och hästvälfärd

Att lyssna på hästen återkommer även i en annan text: ”Vi behöver sluta fråga oss vad vi ska säga till hästen, och börja fråga oss vad hästen säger till oss.” säger Marianne Lilja Wittbom i en intervju i tidningen ridsport 19e augusti 2025.

Det låter lovande och det övergripande syftet med dressyrsatsningen är att vi ska få fler OS-medaljer. I upplägget har de infört obligatoriska avsuttna träffar där bland annat munhälsa har avhandlats och till hösten har de ett samarbete med Andrew McLean. Vi noterade i vår krönika i Tidningen Ridsport att FEI rekryterar den välrenommerade Dr Andrew McLean som bland annat står bakom ISES träningsprinciper till arbetet med hästvälfärd. Det är ju toppen, det blir spännande att se vad det kan ge.

Jag skulle verkligen rekommendera att Marianne lade till, i den vidareutbildning som nu pågår, att alla går kursen Applying the Five Domains Model to the Welfare Assessment of Sport and Recreation Horses. Den utbildar i att använda en checklista för hästvälfärd vilken kan användas för att skapa samsyn och till konkreta förbättringsförslag. Det räcker inte att vi tycker att de fem domänerna låter bra, de är ju till för att vi ska säkra i det här fallet hästarnas välfärd. Jag tror att det skulle göra skillnad om vi, så många som möjligt som håller på med hästar, skaffar oss en gemensam förståelse för hästvälfärd vilken vilar på forskning och internationell samsyn.

Alla ”våra” (slutligen kan man ju säga att vi i samhället har ett gemensamt ansvar för alla djur under mänsklig kontroll som WOAH uttrycker det, från myndigheter till allmänheten), alla ”våra” hästar i samhället möter så många olika människor och situationer i sitt liv så om vi kunde ha en gemensam grundsyn i vad en god hästvälfärd innebär så borde det ge bättre förutsättningar för en god livskvalitet (god hästvälfärd över tid) för alla våra hästar.

Danmark och kandar

Tidigare i år kom en rad lagförslag från den danska livsmedelsministern som skulle stärka hästvälfärden. När det gäller kandar föreslog ministern ett förbud mot användning av kandar för oerfarna ryttare samt att ryttare som vill använda kandar ska genomgå en särskild utbildning.

Detta går nu Dansk Ride Forbund till mötes genom de skärpta reglerna. Från den 1 september får kandar endast användas från och med svårighetsgrad 4 i det danska dressyrreglementet. Klasserna det gäller är från den danska Medelsvår A, där halvpiruetter och byten i vart fjärde ingår, samt från ponnyernas Lätt A:5. Ett nytt krav är också att ryttare ska ha minst ett resultat på 65 procent eller högre i svårighetsgrad 3 eller högre, innan ryttaren får tävla på kandar.

Är det tillräckligt? Jag är i dagsläget benägen att gå längre och förbjuda kandar, även om alla sorters huvudlag kan skada en häst beroende på hantering. Varför ja ni kan läsa mer här i en tidigare blogg som både visar på att hästens mun inte har utrymme för ett bett varför jag tycker det är onödigt med två, detta i kombination med att vi ser många problem med kandaranvändning leder mig dit. Om vi inte vet om det vi gör eller använder skadar hästen borde vi använda försiktighetsprincipen och sluta med det som ”kan” ge skada tills vi har försäkrat oss om motsatsen.

Foto Torbjörn Nilsson, hästtandläkare
Foto: Torbjörn Nilsson, hästtandläkare.

En annan fundering är hur mycket det hjälper om det skulle visa sig att domarna ändå premierar fel saker i bedömningen? Och t ex ger 65% i grad 3 till en häst trots att den visar problem med munnen pga utrustning och ryttarens användning av den.

Tävlingsryttare avstängda och åter på banan

Film efter film med där Cesar Parra utövar våld mot hästar offentliggjordes i samband med avslöjandet (hur länge har det pågått?) att Internationella Ridsportförbundet, FEI, berättade på sin webbplats att den 62-årige dressyrryttaren och olympiern Cesar Parra stängs av i 15 år. Han ska också betala nästan 180 000 kronor i böter samt ungefär 120 000 i rättegångskostnader till FEI. FEI skriver då också något i linje med att ”se så viktigt hästvälfärd är för oss…när vi nu gör detta”.

Är det ett steg framåt? Kanske, med kanske menar jag att i Sverige definieras djurplågeri som att man med uppsåt plågar ett djur. Det svaret är väl ja här. Djurskydd är vår lagstiftning för att skydda djur från lidande, det här är att utsätta hästar för lidande. Det är viktigt att FEI gör detta då samhället misslyckas med att skydda hästarna. Samtidigt är skydd från misshandel en oerhört liten del i begreppet hästvälfärd och dessutom en självklarhet.

Åter på banan bra eller dåligt?

Charlotte Dujardin fri att tävla igen – efter ett års avstängning.

Andreas Helgstrand har anklagats för hästmisshandel och blev avstängd från OS efter danska TV2 i november 2023 släppte en dokumentär som avslöjade oetiska träningsmetoder från Andreas Helgstrand och hans medarbetare. Från och med januari 2026 kommer Helgstrand Dressage att ha sin tyska bas på dressyrryttaren Isabell Werths anläggning i Rheinberg och samarbetet med Paul Schockemöhle fortsätter oförändrat. På Isabells gård utvecklas nu nya faciliteter för att möta företagets behov, med bland annat moderna kontor, EU-godkänd hingststation, stall och utökade träningsytor. Dessa kommer att hyras av Helgstrand Dressage.

Man måste få en andra chans och om enskilda individers beteende är ändrat efter avstämningen eller inte vet jag inte något om.

Det jag frågar mig är om kulturen verkligen har påverkats inom sporten? Det känns dessutom som att nya fall kommer fram hela tiden. I juni öppnade Internationella Ridsportförbundet en utredning gällande händelsen där en OS-ryttare från Australien ses piska en häst många gånger. Det var nyligen som den uppmärksammade videon publicerades och delades vidare av hundratals på sociala medier. (OBS! Varning för starka bilder). På filmen syns dressyrryttaren Heath Ryan, en 67-åring med OS, VM och världscupfinal på meritlistan – oavbrutet piska en häst.

Det får mig att undra: Hur vanligt förekommande är detta egentligen? Samtidigt är det bra att det anmäls och tar upp. Har inte veterinären Jeremias Wedin rätt som i SVTs program Go’kväll sade att hästen är det sista djurslag som vi får slå? Vill vi ha det så?

Jag ser fram emot att få veta mer…

Jag är försiktigt positiv, det är bra att det nu blir anmälningar och att vi använder någon form av mätsticka för nosgrimman, pratar om utrustning mm. Och vi behöver ta betydligt större kliv framåt för hästarnas skull.

Marita Lindberg tillträder som ny utbildningschef på SvRF och har såvitt jag förstår ansvar för vilken utbildning som de tränare som licensieras av SvRF får i hästvälfärd. Det ska bli intressant att ta reda på mer om vad det innebär att hon enligt Johan Fyrberg ska ta utvecklingsarbetet vidare. I vilken riktning det kommer att ta i hästvälfärdsfrågor får vi återkomma med.

I decennier har Peter Kallings drivit frågor om hästvälfärd och arbetat mot dopning, såvitt jag minns är han den enda person, veterinär som omnämns agera positivt för hästvälfärden i boken ”I can’t watch anymore av journalisten Julia Taylor”. (vilken jag i övrigt rekommenderar att ni läser).

Nu lämnar han uppdraget som förbundsveterinär och Mia Svensson tar över. Det blir spännande att både se vad Peter Kallings kommer att göra nu för hästvälfärden, hur kommer han nyttja sin enorma erfarenhet och vilken roll Mia tar.

Hon skriver i en intervju med Tidningen Ridsport att hon bland annat ser fram emot de etiska diskussionerna. Jag är nyfiken på hur Mia ser på skillnaden på etik och hästvälfärd.

Som jag ser det är det nödvändigt att åtminstone alla professionella yrkesutövare på riktigt, i praktiken kan skillnaden på djurplågeri, djurskydd och hästvälfärd samt hur etik och moral förhåller sig till detta. Idag tillåts enligt mig en allt för svepande och okunnig diskussion, där intrycket blir att hästvälfärd kan vara vad som helst och därmed kan vi inte agera på den. Allt jag har lärt mig tyder på att det är fel.

I den kurs jag gått görs en tydlig skillnad på dessa begrepp, etik och moral handlar om vår känsla av vad som är rätt och fel att göra. Hästvälfärd måste baseras på hastens upplevelse av sin situation och utvärderas så långt det är möjligt utifrån detta. I den kursen används allt vi vet om vad en häst är, hur den upplever världen, fysiologiskt fungerar och olika reaktioner, känslor för att göra en så hästbaserad bedömning som möjligt. Sen kan vi använda vår etik och moral i val av lösningar för hästen.

En sista luring är att – att älska sin häst och vilja den väl är inte en garanti för att hästens behov tillgodoses, tvärtom kan det göra oss blinda för att verkligen se det ur hästens perspektiv. Fortsättning följer…

Checklista för hästvälfärd som vi alla kan använda

Camilla Välimaa

Låter det utopiskt eller som en dröm? Nu har jag gått klart KURSEN som just har lärt mig att använda en sådan. Jag tycker det var en väldigt bra kurs som jag till och med rekommenderar alla att gå.

Syftet med kursen är just att lära sig använda en checklista för att identifiera vilka områden inom hästvälfärd som är bra och vart förbättringar behövs utifrån den här enskilda hästens perspektiv och situation. Det är baserat på din bedömning utifrån din kunskap och samtidigt med så objektiva indikatorer som möjligt vilka utgår ifrån det vi samlat vet om vad hästar behöver för att hästen är en häst. Om vi hästfolk använder den här checklistan ger det också en möjlighet till en gemensam grund för att prata om hästvälfärd i praktiken. Vad sägs om det?

Vem vill inte göra det här för sin häst? Det ger också möjlighet till att anpassa för just din häst och er situation utan att kompromissa med vad alla hästar i grunden behöver. Är det lätt? Nej men det är mycket lättare att bedöma hästvälfärd nu än innan, med mer kunskap och en checklista. Så…lite kort.

Jag vill bara betona att det är väldigt mycket kunskap som förmedlas i den här kursen, innan man kommer till checklistan, men nu fokuserar jag på checklistan.

Målet var som sagt att jag skulle lära mig använda en checklista för hästvälfärd med indikatorer för alla områden som berör hästens ”management” skötsel/hantering kopplade till de olika delarna i femnivåmodellen.

Och sedan med hjälp av denna checklista bedöma varje hästs OBS subjektiva, personliga upplevelse av sin livssituation utifrån dessa så objektiva och faktabaserade parametrar/indikatorer som möjligt. Perspektivet vi försöker ta är alltså inifrån hästen.

De fem nivåerna inkluderar:

  1. nutrition, näring
  2. fysisk miljö, omgivning
  3. fysisk hälsa
  4. beteende, interaktioner med
    • A) omgivningen, miljön
    • B) andra djur
    • C) människor
  5. hästens mentala hälsa, känslotillstånd, t ex tillfredställelse och rädsla (samt bedöma om en sinnestämning är positiv eller negativ ”valens” exv samma nivå av hög upphetsningsnivå kan av hästen upplevas positivt om ett sto ser en intressant hingst eller negativt om det handlar om rädsla för att gå på en transport)

Med hjälp av checklistan med indikatorer för de fem områdena:

  1. Bedömer jag hästen, iakttar den och mäter, kollar det jag kan exv puls
  2. Kollar av det jag noterat mot indikatorernas påståenden, i vilken grad håller jag med. Indikatorerna är baserade på:
    • hästen som art, det som sitter i generna, hästens biologiska beteenden, anatomi, fysiologi etc
    • situationer, faktorer, miljöer som vi vet ger hästar positiva eller negativa upplevelser exv att kunna se andra hästar eller inte, tuggtid och födosök
  3. Sista steget är att reflektera över om hästens situation, som jag med hjälp av checklistan har beskrivit från olika vinklar, för hästen sannolikt innebär en positiv, neutral eller negativ upplevelse ”affects” känslor och sinnestämningar t ex vet vi mycket om smärtreaktioner, stressreaktioner mm

Utifrån detta gör jag slutligen en samlad bedömning av de fem områdena…

…på en skala från:

  • mycket dålig välfärd till dålig välfärd: att hästen inte kan hantera, lösa, de negativa upplevelser som den har och den har inte några eller väldigt få positiva upplevelser
  • neutral
  • bra till mycket bra välfärd: den kan hantera, lösa, de negativa upplevelser som den har och har många till väldigt många olika positiva upplevelser.

Här kan du ladda ner en översikt på svenska. Det är alltså en kurs i att lära sig att göra en sådan bedömning i mer detalj.

Syftet är alltså att identifiera vilka områden som är bra och vart vi kan behöva leta efter bättre lösningar i den här unika situationen men baserat på så objektiva grunder som möjligt utifrån att hästen är en häst.

Det är en bedömning av just den här hästens hästvälfärd i den här situationen. Många sådana bedömningar över tid ger oss en insikt om den hästens livskvalitet.

Kursen uppmuntrar dig också att reflektera över hur säker, du, jag känner mig på min bedömning, vilka fakta har jag, har jag svårt eller lätt att läsa hästen. Likaså rekommenderas att man värderar varandras hästar, precis som med hullbedömningar så är det lätt att bli hemmablind eller ha förutfattade meningar.

Det jag tycker är styrkan är just att varje häst och situation bedöms individuellt utifrån den kunskap vi, den som har hand om hästen har samtidigt som det bedöms utifrån indikatorer som tagits fram utifrån vad vi samlat vet om hästar.

Det här tycker jag kopplar samman alla praktikers individuella erfarenhet med vetenskap och samlad fakta om hästar.

Kursmålen (fritt översatt av mig):

  • Förklara samtida kunskap och förståelse avseende djurvälfärd
  • Identifiera, känna igen optimala förhållanden för hästar
  • Klassificera alla områden av hästens hantering, skötsel, kopplat till femnivåmodellen
  • Tillämpa en checklista för att värdera välfärden baserad på femnivåmodellen utifrån pålitliga och tillgängliga indikatorer
  • Identifiera specifika dimensioner, aspekter i hästens tillvaro som äventyrar dess välfärd
  • Reflektera över möjligheter att göra stegvisa förbättringar i hästens tillvaro utifrån hästens perspektiv, upplevelse

Kursen är på engelska men den är digital med videos och föreläsningar med utskriven text så du kan google translate texten till svenska och kanske gå den tillsammans med någon som är mer erfaren på engelska. Så låt inte det hindra dig.

Det står 25 timmar men för mig tog det mer tid skulle jag tro…men väl investerad tid.

Tar våra hästsportorganisationer hästvälfärd på allvar, på riktigt?

Camilla Välimaa

I december 2024 föreslog det Djuretiska rådet i Danmark lagstiftning för att reglera användningen av hästar inom sport. Ett av deras främsta argument är att hästsportorganisationerna inte har vidtagit tillräckligt tydliga åtgärder för att säkerställa hästvälfärd. I
Danmark har deras minister Jacob Jensen som hanterar hästsporten
tidigare sagt till DR: ” – Vi kan glæde os over, at der kommer OL-medaljer til Danmark. Men det må ikke ske på bekostning af dyrenes velfærd.

(Det här är en längre text med med samma tema som en krönika i Tidningen Ridsport.)

Den 19 mars uttryckte FEI oro över att ”the athlete” (ryttaren) utsätts för orimligt tryck från dem som sprider desinformation, vilket skadar förtroendet för sporten. Självklart ska vi inte ha hot och trakasserier av enskilda, men var finns hästen i detta uttalande? Vilken desinformation? Fotografier som visar hästens uttryck och kropp under tävling?

Detta väcker frågan om hur situationen ser ut i Sverige. Behandlas hästvälfärd som en ”nice to have”-fråga snarare än en absolut nödvändighet?

Både FEI och Svenska Ridsportförbundet (SvRF) poängterar att hästvälfärden är alla hästmänniskors ansvar. Det är sant och om vi använder begreppet påverkanssfär för en enskild hästägare så kan det se ut så här:

  1. Bestämma över – foderstat och utrustning.
  2. Påverka – hästens gruppsammansättning i hagen eller ridbanans underlag.
  3. Åsikt om – hur organisationer som FEI och SvRF bör arbeta med hästvälfärd.

SvRF bestämmer över licensiering och utbildning av tränare samt uttagning av landslagsryttare och organisering av uttagningstävlingar. De kan påverka FEI som de är medlemmar i, vilket de har visat att de gjort och de har åsikter om vad alla andra hästmänniskor ska göra.

På SvRFs hemsida kan man hitta de informationsinsatser och annat arbete som görs men man måste arbeta aktivt, söka och leta sig fram ibland olika dokument och Ridsport 2030, med uttalat mål att all ridsport bedrivs utifrån hästens välfärd finns någonstans bland alla andra dokument. Det är oklart vad det här betyder för SvRF utifrån det de bestämmer över. Hur ser en sport utifrån hästens välfärd ut 2030? Hur kommer man att arbeta i enlighet med de fem domänerna vid till exempel utbildningsupplägg av tränare, uttagningar till landslaget, tävlingsplatser, framridningsmöjligheter, banbyggnad, domarutbildning, träningsmetoder med flera saker? Finns det en problemanalys? Är målet som ska nås tillräckligt tydligt kommunicerat?

En beprövad metod både inom sporten och näringslivet är att planera från framgång, något som till exempel elitidrottare känner väl till. Peder Fredricson siktade på OS-guld, beskrev för sig själv vad det innebar på riktigt och analyserade vad som krävdes för att ta sig från nuläget till målet.

Att planera från framgång börjar med en tydlig målbeskrivning och passar särskilt bra där det finns ett stort problem som inte kan lösas om vi fortsätter som förut samtidigt som relevanta aktörer tillsammans kan skapa lösningar för att nå målet. Det verkar stämma för få, om ens någon vill ju inte ha en god hästvälfärd. Först med en tydlig analys av skillnaden mellan målet och problemet kan man på allvar komma samman från olika håll för att hitta lösningar och samtidigt ställa krav på olika ansvariga så att förändring sker.

FEI rekryterar den välrenommerade Dr Andrew McLean som bland annat står bakom ISES träningsprinciper till arbetet med hästvälfärd. Viktigt och det blir intressant att se vad det kan bidra till.

Tänk vilken genomslagskraft det hade blivit om det på startsidorna på hemsidorna hos våra hästsportorganisationer, hade kommunicerats att från och med 2030 ska all ridsport (eller hästsport) bedrivas utifrån hästens välfärd. Tillsammans med en analys av vad det betyder jämfört med idag och en inbjudan till samverkan kommer det att ge ett tydligt fokus, även för de som tvivlar… Vi vill fortsätta att vara världsledande men i en sport som får finnas kvar och har stöd från hästmänniskor och samhället i övrigt.  Att ta hänsyn till människors roll i förändringsarbetet hindrar inte en klar målbild, tvärtom så underlättar det om organisationen själv äger förändringsprocessen jämfört med att bli tvingad av någon annan.

Danmarks Djuretiska råd föreslog lagstiftning för att, säkerställa att utbildningen når rätt personer med rätt kvalitet, reglera tränings- och tävlingsförhållanden, förbjuda utrustning som kan orsaka hästen lidande.

Idag säger redan de svenska djurskyddsföreskrifterna att ”utrustning ska vara väl anpassad och användas så att den inte orsakar lidande”. Detta gör uttalanden som att vi inte vet exakt varför en tunga blir blå och därmed kan vi inte agera, det behövs mer forskning, mer än tvivelaktiga. Och om det skulle vara så att vi har brist på forskning, vilket vi inte ser i det här fallet, så bör vi om vi vill hästen väl använda försiktighetsprincipen. I det här fallet innebär det att även om vi inte skulle veta varför hästen får en blå tunga (som i praktiken innebär att det är syrebrist just där och då) så slutar vi med dessa aktiviteter tills vi med säkerhet vet hur vi kan undvika att rida utan att riskera blåa tungor på hästarna. Är det inte så det borde vara om ridsporten ska bedrivas utifrån hästens välfärd?  

Hästsportorganisationerna, till exempel SvRF, nu är det dags att gå ifrån fokus på att informera om hästvälfärd och enstaka åtgärder till att äga frågan, ta täten och verkligen leda, driva förändringsarbetet. Hästvälfärd är en ”must have” ytterst för våra hästar och för vår hästhållning och för vår sports framtid – inte en ”nice to have”.

Återkommande rapporter om brister i hästvälfärden i eliten och avsaknaden av tydliga ställningstaganden och åtgärdsplaner kan riskera att till exempel kommuner och att andra sponsorer på sikt slutar att tro på ridsporten eller hästsporten.

Det hotar själva grunden i vår hästsport för alla, på alla nivåer och i hela landet.

Hästvälfärd – En spikrak resa in i framtiden!?

Camilla Välimaa
Jag tänker högt…
Vi inom hästvärlden måste vilja äga förändringsresan för en bättre hästvälfärd. Vad händer annars? Vilket eget ansvar har vi för att vår sport ska finnas kvar och vara respekterad av och i övriga samhället? Vilka verktyg finns för oss för att påverka utvecklingen i rätt riktning?
Jag, som skriver just detta har arbetat med hästar i drygt 30 år och känner frustration. Jag är utbildad Hippolog, SRL 3 och C-tränare i hoppning. Jag är fortfarande involverad i sporten men numera som aktiv hästägare och jag vill att mina hästar ska få en så bra resa som möjligt med en framtid inom sporten. Jag är uppväxt, präglad och utbildad av och i en tid när uteritter, hängande i stallet, varierad träning och folksportsepitetet var självklarheter. Förutom detta så är jag också uppväxt och präglad av och i en tid där till exempel en del stallmiljöer lämnade en hel del att önska och hårda och oetiska tränings- och uppfostringsmetoder fanns i bakgrunden… Tränings- och uppfostringsmetoder som vi var medvetna om, som användes och som var ifrågasatta redan för 30 och 40 år sedan men, som tyvärr har fortsatt att användas av såväl professionella som amatörer.
Jag skulle ljuga om jag inte inser att jag har också gjort fel, men jag vill bli bättre. Jag vill fortsätta att utvecklas och lära mig mer för att göra färre fel… Jag vill ta del av ny kunskap, jag vill följa med i utvecklingen… Vad är det förresten hos oss som gör att vi väljer att göra fel, till och med när ökad kunskap styrker att det är fel? Vill vi inte utvecklas, saknas kunskap motivation eller insikt? Är vi hemmablinda eller handlar det bara pengar…? Kanske är det så för en del. Men, inte för alla och desto viktigare är det då att se till att mer av den kunskap vi har, sprids till fler och på ett sätt som gör att fler väljer att vilja bryta ett destruktivt mönster.
Jag försöker dra mitt strå till stacken genom att använda mig av den påverkanssfär som jag har och som vi alla har i olika roller. För mig eller för en enskild hästägare skulle det kunna se ut så här:
1. Det du kan bestämma över – Exempelvis beslut om typ av häst vid hästköp, val av ryttare, eller vilket foder och utrustning som används.
2. Det du kan påverka – Exempelvis hästens gruppsammansättning i hagen, ridbanans underlag, träningsupplägg eller vilka du väljer att jobba med för att få ökad kunskap.
3. Det du kan ha en åsikt om – Exempelvis hur andra i din närhet eller hästsportorganisationer bör arbeta med hästvälfärd.
Om man anser att man har brist på bevis eller liknande som styrker vissa saker så kan man använda sig av försiktighetsprincipen. Försiktighetsprincipen innebär att vet vi inte varför hästen får, till exempel en blå tunga vid hårt tryck av bettet (som i praktiken innebär att det är syrebrist just där och då) så måste vi sluta med dessa aktiviteter tills vi kan rida hästar utan att riskera blåa tungor. Eller… om hästen inte fungerar som vi hade hoppats med en viss sorts träning så måste vi försöka ändra träningen för att få en häst som känns till freds och kan utföra det vi önskade. Är det inte så det borde vara? Att, om vi uppmärksammar något som är felaktigt så slutar vi göra det. Men… ibland behöver vi påminna varandra och hjälpas åt. För att utvecklas måste man vilja vara en del av utvecklingen.
Ett annat bra verktyg som vem som helst kan använda sig av är de fem domänerna. De fem domänerna påminner oss hela tiden om det som vi måste ha med oss – Hästens grundläggande behov…
På Hästsverige.se, https://hastsverige.se/om-hasten/hastvalfard/valfardens-fem-delar-domaner/ kan man läsa mer om de fem domänerna. Hästsverige.se har på ett enkelt sätt synliggjort grunderna och det borde kunna användas som en typ av egenkontrollplan, för var och en, på sin egen hemmaplan. På detta sätt kan du göra åtgärder som påverkar utvecklingen i rätt riktning för dina hästar.

Dagens tänk om…
Alla våra stjärnor inom sporten (alla grenar) fick krav på sig från respektive förbund (annars blev man kanske inte aktuell för tex. landslagsuppdrag) att synliggöra hur de arbetar för att förbättra hästvälfärden, kanske i enlighet med de fem domänerna i sitt vardagliga arbete, på sina anläggningar… Vad skulle hända då?
/Maria